isofiasvarld

Sitter med stora kaffekoppen hemma framför datorn medans Kalle ligger och kollar på "lillefot" och grabbarna. Hemma idag för han har klämt ett finger, vilket innebär att Kalle tror att hela armen i princip är obrukbar, tyckte det var lika bra vi skippade dagis. En tripp till apoteket för att köpa alsollösning och en tripp till ICA för att handla muta för att få rengöra fingret. Lätt... nej... helt omöjligt... nästan. Men nu ska jag luta mig tillbaka och låta fingrarna glida över tangentbordet och skriva en riktigt skön matchanalys.




Det börjar som det brukar höll jag på att säga, några sjuka och några till som inte kan av en eller annan anledning. Vi var fyra starka till en början i omklädningsrummet och hade taktiken klar för oss... Några till anslöt och till slut var vi tretton rätt skönt. Vid det här laget vet vi också att Lillån är ett lag med spelarbredd och vi har en spelidé som sjunkit in hos alla nu både gammal som ung. Så egentligen är det inte så betydelsefullt att vi får byta ut lite spelare i sista stund och sällan ställer samma lag på benen flera matcher i rad. Det är vår vardag och vi behärskar den.

Det visar vi inte minst mot Laxå ett lag som ligger topp tre och har division tre vittring. Ett lag som slog oss rätt enkelt i första matchen för säsongen på hemmaplan. Det som dom inte visste var att de skulle få möta ett helt annat lag idag (igår). Ett lag som tränat in en spelidé, ett lag som har en coach som disponerar spelarna han har tillgång till med känsla och kunskap om vad varje spelare kan prestera. En coach som inte är rädd för att gå in och ändra under matchen, tala spelare till rätta ute på planen, hjälper spelarna i rätt positioner.

Att slå Laxå på bortaplan är en laginsats och vi visar vilja och kämpa när vi är tillbakapressade. När vi kommer rätt är vi riktigt bra och vi stör motståndarnas spel effektivt. Men jag är inte säker på att viljan och kämpandet hade räckt för en seger mot Laxå. Jag tror att det börjar osa coachseger...  i varje fall skulle jag vilja säga att Leffe är med i matchen från kanten precis lika intensivt som vi spelare en strateg som styr sina pjäser med en knivskarp blick. Han behöver oss och vi behöver honom. Tillsammans är vi ett starkt team.

Vi gör tre mål, ett på frispark äntligen får jag till det... Sätre gör som vanligt mål kommer med sina finfina löpningar från kanten bara att lägga en djupledsboll, Sätre hamnar i en mot en läge där är hon starkast och prickar in bollen bakom målvakten. På vilja sätter sedan Kvist trean lite kamp i straffområdet och nick tror jag...

Sedan är det försvar som gäller, en sjubackslinje och upp med bollen djupt ner på motståndarens plan. Det var åtta långa minuter kvar efter jag frågat domarn om tiden. Men till slut ljöd slutsignalen och vi gick segrande av planen. Resan hem var inte alls jobbig.

Jag tycker att vår baklinje för dagen förtjänar lite extra beröm, ett tag kom bollen tillbaka hela tiden trots att de slagit upp den gång på gång. Då är det ok att lacka till så resten av laget vaknar och hjälper till. Hanna på ovan position och Josefin som blev inkallad i sista stund gör det jättebra. Josefin räddande ängel på en hörna från Laxå som dansade på mållinjen mot slutet av matchen. Linda var tryggheten själv, en diskutabel straff, med gröna ögon skulle det så klart inte varit någon. Var det inte vi som borde haft straff istället? Och någon sa om Camilla som spelade mittback för andra gången denna säsong, (snor citatet rakt av för det passar så bra) "she´s like dogshit, she´s everywhere".

Som vanligt en alldeles opartisk och ödmjuk analys...hehe...

Dagens höjdare: (förutom segern förstås) jag behövde inte laga kvällsmat när jag kom hem för jag svalde femton småflugor under matchen. Nisse och Arne klipporna kring laget.

Dagens magplask: Att vi inte kan vara farligare på hörnorna, frustrerande... och att vi förlorat en spelare till skadeträsket som försökt och gett allt trots smärta hela säsongen, lycka till med knäoperationen, vi saknade dig på planen men vi har inte räknat bort dig ännu, du är av segt virke...

Just nu känns steget till den absoluta toppen för stort om man kollar in tabelläget. Men ett slutspel är alltid ett slutspel där vad som helst hända, glöm inte det...

tjopp, tjipp och hej det är ganska gott med leverpastej!