Det känns som igår...
Det känns som igår som jag första gången kände din varma lilla kind mot min,
som det var igår som jag för första gången såg dig och höll din lilla hand.
Det är svårt att förstå hur fort tiden springer fram med oss. Jag ville skydda dig som en lejonhona skyddar sina ungar mot de svårigheter som väntar ute i den farliga djungeln. 
Så liten och så värnlös, helt maktlös låg du i mina armar, jag hoppas att du kände värmen och kärleken som jag kände från den första gång jag såg dig.
Min stora lilla kärlek, vad hade livet varit utan dig? Innehållslöst, utan mening??
Det är svårt att säga, nu vet jag ju bara att jag inte kan tänka mig ett liv utan dig, min stora lilla kärlek.
Så underbar, att det är svårt att förstå har jag varit med och skapat dig!!!
Jag fick ju förstås lite hjälp... av min stora stora kärlek...
I takt med att du har växt, växer kärleken sig starkare och starkare... Det inte länge sen du fick plats i din egen bokhylla. Du kanske åkte upp av bara farten när vi städade ditt rum... Och nu blir du snart tre...
Du föddes den 29 november 2006, en av de smärtsamaste och lyckligaste dagarna i mitt liv. Där är två ord som man kanske inte riktigt trodde man skulle använda i samma mening. Men va fan det är ju direkt hemskt att föda barn... Fast det är värt all smärta all möda när resultatet blir någon som du, lilla Kalle som blir tre år snart.
Det går så fort, vänta jag hinner inte med... snart har du finnar och fjunig mustasch och låter som en gosskör med alla stämmorna på en gång... Hur länge kommer jag få krama och pussa på dig utan att man är pinsam? Just nu är mamma bäst, en härlig känsla, nu är det du och jag mot världen... Älskar dig!
kram och puss på kind, en kind så len, så rund, så trind...
