Hopplösa mamman...

Har ni någonsin känt att ni kommer till korta i ert mammauppdrag? Förutsatt att ni är mammor då... Det är väll inte någon som svara nej på den frågan och är det det, då mina damer och herrar har ni just bevittnat en mytoman...

Idag hade jag väll en liten sådan känsla. Kalle och jag som hade turen att ha vädermakterna med oss på vår lediga dag tog sikte mot lekparken med den något redan sedan tidigare sandslitna hinken och spaden. Solen sken och Kalle lekte mamma solade med ena ögat öppet... Ni förstår Kalle är stor kille nu och har inte blöja längre, men dagarna som förflutit då nummer två har ingått i det som dimper ner i Nicke nyfiken pottan är till antalet bara fem och då har vi alltid befunnit oss hemma. Nu var vi i parken och Kalle kommer fram till mig och berättar om den lilla incidenten som skett i hans kallingar.

Påhittig som jag är (då jag inte förutsatte redan innan att något sådant här kunde hända och tagit med mig extra byxor och våtservetter) hittar jag en plastpåse under vagnen som vi turligt tog istället för cykeln, hade i och för sig då haft en bit intorkat papper under sadeln att använda men nu var så inte fallet, hittade iallafall en plastpåse. Kalle undrar lite smått panikslagen var vi ska gå för han är kissnödig också. Var fan går vi? Första gången för mig, hur gör jag, ett stort jävla träd, dit går vi, sen då. Var fan är kissa med din pojke manualen steg ett, två och tre när man behöver den. Tar iallfall påsen först och liksom plockar bort kottarna med den, lyckas sedan inte helt klanderfritt att hjälpa Kalle kissa bakom trädet. Va fan hoppas ingen såg. Får man kissa i lekparken?

Det blir en tur hem, när vi är på väg från parken är det naturligtvis en unge som ska klättra i trädet och står precis där Kalle har pinkat... Ökar på stegen hemmåt...

Duschar av Kalle och lägger i en tvätt. Tycker ändå jag är ganska galant som mamma...

Vi går tillbaka till parken i ny mundering, jag har även tonat håret för att minska igenkänningsfaktorn. Vi leker en stund och livet är härligt solen skiner och vad gör alla? De tar upp små matsäckar, det är termosar med rykande kaffe till mammorna och det är nybakade (jag lovar precis innan de gick till parken) bullar och det är små burkar med skuren färsk frukt, en mamma ger sitt barn Loka, va fan jag brukar alltid köpa festis, det är klart man ska få dåligt samvete för att man ger sitt barn socker nu också... Dra åt helvete, jävla hellyllemorsa...

Det är mellis...

Ropar diskret "KAAAAAAALLE", kom för fan vi måste gå till ICA, du måste tydligen äta något. Vi går till ICA, köper pucko, riskakor, en sandwich, nöt & russinblandning och en piggelin.

Väl tillbaka i parken sätter vi oss till bords i solen med vår matsäck. Kalle äter och jag äter, jag tittar runt med högburet huvud, sedan fnyser jag lite åt en familj som inte har någon matsäck med sig... vad tänkte dom igentligen? Sen kommer det en familj och äter glass, Kalle tittar på mig och jag bara ler packar upp glassen och tittar på familjen som satt sig bredvid och ger dem, trodde ni att ni skulle kunna komma och läska oss och kännar er viktiga bara för att ni hade glass med er, blicken. Ha, den hade jag tänkt på!

Så när allt kommer omkring så är jag kanske inte så hopplös som mamma kanske inte den som planerar allt in i minsta detalj, men den som fixar till det efter bästa förmåga. Fixar så hennes barn mår bra, får leka, har rena torra kläder, inte behöver gå hungrig och inte behöver läskas av andra barn som äter glass. Allt gjort av kärlek, kärlek av den allra bästaste sorten, en mors kärlek!

Puss och kram alla underbara ibland hopplösa mammor, du är inte ensam!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0