isofiasvarld

Håller på med sommarplanerna för fullt. Jo, det är faktiskt sant. Det brukar inte ligga för mig att vara ute i god tid men så är det iallafall. I juli bär det iväg till Österrike och i Augusti blir det Rhodos. Känns som man har lite att längta till med andra ord och det kan inte komma fort nog. Men först nästa helg ska jag åka på mitt livs sista träningsläger. Det är förmodligen något som jag sagt tidigare men den här gången menar jag det, sista gången.

Efter den här säsongen lägger jag av. Har haft en motig försäsong. Den började ganska bra och inspirerande med de så kallade hell weaks, vad som hände sedan vet jag inte riktigt. Jag började känna mig helt slut efter träningarna och återhämtningen tog längre tid. (Jo jag vet åldern som gör sig påmind någon gång måste det ju hända).

Det var ingen spännande känsla, jag antar att jag inte var speciellt bra på att tackla den förändringen hos mig själv. Så tankarna den här senaste månaden har rört sig kring om det är värt det. Ska jag fortsätta? Jag funderade på att göra ett uppehåll. Motivationsfaktorn var iskall. Efter ett par förkylningar en magsjuka och en muskelbristning i låret blev det således ett naturligt uppehåll från fotbollen (en vanlig förekommande vår/vinter för en småbarnsförälder med andra ord). Då var min förhoppning att motivationen sakta men säkert skulle komma krypande tillbaka.

Det är svårt att förstå hur någonting som jag alltid älskat att göra, något som varit en så stor del i mitt liv sedan jag var sex år plötsligt inte skapade de känslor som det tidigare gjort.

Iallafall så var jag nere och tränade i tisdags och torsdags det var dessutom lite roligt. Den första instinktiva känslan som infann sig hos mig var ett jävlar anamma, jag skulle minsann visa alla att jag var en kraft att räkna med. Sen blev jag lite trött och tänkte att det är ju bra om det finns alternativ... hehe

Det kanske inte är så farligt med förändringar om man tacklar dem på rätt sätt?

"Livet är ingen rak och lättsam korridor längs vilken vi färdas fritt och obehindrat, utan istället en labyrint av passager, genom vilka vi måste söka vår väg, vilse och förvirrade, då och då fångade i en återvändsgränd.

Men alltid, om vi har tron, ska en dörr öppnas för oss, kanske inte den vi själva kommit tanken på att välja, utan en som till slut kommer vara bra för oss".

A.J Cronin

Men summa summarum jag har kommit fram till att det är ganska kul med fotboll och på något vis känns det inspirerande att fortsätta, jag känner liksom en gryende känsla som jag om än lite distanserat ändå känner igen som något hoppfullt. Så jag antar att den här säsongen ändå kommer att bli någon form av sista natten med gänget. Och jag hoppas verkligen att det blir en sjuhelvetes jävla natt, en av de bästa jag någonsin haft...

Puss och kram, hmm bara puss och kram