Ett kärt återseende?!
Brännande muskler i axlar och nacke minimerar tiden framför datorn, vilket innebär glest med inlägg. Nu gör jag ändå ett försök. Jag tänker att några kommentarer om avancemanget till division tre måste jag ju göra...
Trean igen! Long time no see, som man säger i England.
Det var väll säsongen 2005 som skulle bli den sista i min fotbollskarriär. En lång medioker karriär med tonvikten på lååååång. Början till slutet var jobbiga knäproblem och det som verkligen satte punkt för fotbollsspelandet var en växande mage. Skorna åkte bokstavligen på tippen. Nu var jag färdig med fotbollen och fotbollen var färdig med mig trodde jag.
Februari 2007 med en drygt tremånaders bäbis hemma, begav jag mig till Lillåns grusplan. Med tennisskor på fötterna (eftersom alla skor som hade med fotboll att göra numera låg på tippen) och mjölkstinna bröst skulle jag halka omkring på en fotbollsplan igen. Bara vara med lite på skoj och träna inget annat, inget annat alls.
Bakom den djävulska planen att få mig tillbaka fast i klorna på min älskade bollsport åter igen låg så klart fröken Nilsson.
Den första träningen har etsat sig fast i minnet. Träningar kommer och går annars det har ju varit ganska många av den varan, men den här var speciell. Det var min första nära döden upplevelse!
Det andra minnet jag har är när vi kanske två tre träningar senare ska lyfta långbollar till varandra. En av mina styrkor har alltid varit ett hyggligt tillslag och här hade jag chans att briljera... yea right, för att använda ett utrikiskt uttryck igen! Vi befann oss, två och två, cirka tio meter ifrån varandra. När jag slog till bollen lyfte den sig cirka 0,5 centimeter ovanför markytan och kom framåt ungifär 5 meter. Detta fast jag tagit i för kung och fosterland.
Frustrerande, abslolut. Hur det än var växte iallafall fotbollsspelandet till något igenkänneligt succesivt allt eftersom träningarna passerade. Och nu står jag här och ska spela division tre igen?!
Grejen är att jag har haft något att ge under den tiden i Lillån, något att tillföra och inte minst fotbollen har tillfört mig någonting tillbaka. Så det är väll där jag står och vacklar nu. Har VI (jag och fotbollen) något mer att tillföra varandra längre, har vi det, det är det jag undrar...
Igår när jag sprang 15/15 tillsammans med mina lagkompisar i tjugo minuter tänkte jag nu är det över, definitivt så här jobbigt kan det inte vara. Men det är också "hellweek" perioden som pågår, men som snart är till ända. Kanske får jag svar på lördag då det åter är dags att tassa ut på Behrn arena för ett träningspass ute på de stora ytorna. Jag hoppas det, risken finns...
Det är naturligtvis det enda rätta som laget, klubben kunde göra att gå upp i division tre. Det finns många duktiga unga tjejer i laget och för dem blir det här en sporre. De är på framfart, det vore så fel att lyssna på några andras viljor än deras. Jag har full respekt för beslutet faktum är att något annat hade varit helt fel. Vi var på tur vi var ett mål ifrån att gå upp i trean, vi var helt grymma i slutspelet. Så hur det än blir för oss (mig och fotbollen) så är jag glad att Lillån tog klivit upp, och jag är stolt att vara en del av det lag som fixade det.
Bortsett från tvetydiga känslor över fotbollen så känner jag mig iallafall ett med festen som vi ska ha för att fira avancemanget. hehe
Nämen puss och kram då alla fotbollsälskare och ni andra
kommer ni ihåg In the heat of the night med Sandra?
Återigen har jag lyckats med det ultimata rimmet, jag överglänser mig själv varje gång, ooohuuuu!
Trean igen! Long time no see, som man säger i England.
Det var väll säsongen 2005 som skulle bli den sista i min fotbollskarriär. En lång medioker karriär med tonvikten på lååååång. Början till slutet var jobbiga knäproblem och det som verkligen satte punkt för fotbollsspelandet var en växande mage. Skorna åkte bokstavligen på tippen. Nu var jag färdig med fotbollen och fotbollen var färdig med mig trodde jag.
Februari 2007 med en drygt tremånaders bäbis hemma, begav jag mig till Lillåns grusplan. Med tennisskor på fötterna (eftersom alla skor som hade med fotboll att göra numera låg på tippen) och mjölkstinna bröst skulle jag halka omkring på en fotbollsplan igen. Bara vara med lite på skoj och träna inget annat, inget annat alls.
Bakom den djävulska planen att få mig tillbaka fast i klorna på min älskade bollsport åter igen låg så klart fröken Nilsson.
Den första träningen har etsat sig fast i minnet. Träningar kommer och går annars det har ju varit ganska många av den varan, men den här var speciell. Det var min första nära döden upplevelse!
Det andra minnet jag har är när vi kanske två tre träningar senare ska lyfta långbollar till varandra. En av mina styrkor har alltid varit ett hyggligt tillslag och här hade jag chans att briljera... yea right, för att använda ett utrikiskt uttryck igen! Vi befann oss, två och två, cirka tio meter ifrån varandra. När jag slog till bollen lyfte den sig cirka 0,5 centimeter ovanför markytan och kom framåt ungifär 5 meter. Detta fast jag tagit i för kung och fosterland.
Frustrerande, abslolut. Hur det än var växte iallafall fotbollsspelandet till något igenkänneligt succesivt allt eftersom träningarna passerade. Och nu står jag här och ska spela division tre igen?!
Grejen är att jag har haft något att ge under den tiden i Lillån, något att tillföra och inte minst fotbollen har tillfört mig någonting tillbaka. Så det är väll där jag står och vacklar nu. Har VI (jag och fotbollen) något mer att tillföra varandra längre, har vi det, det är det jag undrar...
Igår när jag sprang 15/15 tillsammans med mina lagkompisar i tjugo minuter tänkte jag nu är det över, definitivt så här jobbigt kan det inte vara. Men det är också "hellweek" perioden som pågår, men som snart är till ända. Kanske får jag svar på lördag då det åter är dags att tassa ut på Behrn arena för ett träningspass ute på de stora ytorna. Jag hoppas det, risken finns...
Det är naturligtvis det enda rätta som laget, klubben kunde göra att gå upp i division tre. Det finns många duktiga unga tjejer i laget och för dem blir det här en sporre. De är på framfart, det vore så fel att lyssna på några andras viljor än deras. Jag har full respekt för beslutet faktum är att något annat hade varit helt fel. Vi var på tur vi var ett mål ifrån att gå upp i trean, vi var helt grymma i slutspelet. Så hur det än blir för oss (mig och fotbollen) så är jag glad att Lillån tog klivit upp, och jag är stolt att vara en del av det lag som fixade det.
Bortsett från tvetydiga känslor över fotbollen så känner jag mig iallafall ett med festen som vi ska ha för att fira avancemanget. hehe
Nämen puss och kram då alla fotbollsälskare och ni andra
kommer ni ihåg In the heat of the night med Sandra?
Återigen har jag lyckats med det ultimata rimmet, jag överglänser mig själv varje gång, ooohuuuu!
Kommentarer
Trackback
