Trötta mamman del 1
Tillbaka... eller ja vi får väll se hur länge jag får sitta ner på ändalykten och skriva :-).
Faktum är att efter hemkomsten från BB var jag urstark, förmodligen var det adrenalinet efter förlossningen som fortfarande sprudlade. Förlossningen eller inspelningen av Exorcisten del 16 gick bra säger dom. Om nu bra innebär att man känner sig som objektet som exorcisten tar sig an i fyra timmar. Fort gick det också säger dom.
Jaha ja, det är ju lätt för dom att säga att det va som bredbansbolagets nya reklam som har fastnat som en igel på en naken rumpa. Snabbt, stabilt och jätte, jätte bra, snabbt, stabilt och jätte, jätte bra.
Det kändes under tiden inte så j-la bra måste jag säga det gjorde lite granna ont, ungifär som att... föda barn... för helt ärligt kan jag inte tänka mig något smärtsammare, det kändes som en evighet och inte på ett Carola schlagervis nej på ett nära döden upplevelse vis. Är det inte över nu DÖR JAG...
Har faktiskt inte riktigt smält smärtupplevelsen ännu och kännt en ångestvåg skölja över bröstet när ämnet i fråga kommit upp på ett eller annat sätt. Minnet sitter kvar, men för att blekna och så småningom försvinna...
Jag är verkligen helt på det klara med att detta var sista gången. Det var jag redan efter första spyan på graviditeten. Men jag kan inte hjälpa eller låta bli att känna mig lite moloken och sorgsen. Detta lilla knyta som är så underbart ljuvligt. Som doftar den allra sötaste av essensenser som man kan känna och som ser in i din själ utan att vika en tum med blicken. Tanken på att aldrig mer få uppleva det gör mig ledsen. Men tanken på att jag fått uppleva det inte bara en gång utan två gör mig otroligt tacksam och ödmjuk.
Sen kom verkligheten ifatt :-)
Kaxigt förättade jag att det var minsann inte jobbigare att ha två barn. Jag vet inte vad jag pratade om kanske var det lustgasen som fortfarande spelade tricks med min hjärna?
Nu så här 7 veckor senare är jag trött... konstant...
Det värsta är nog att storebror vill leka hela tiden och jag orkar liksom inte. Sov när bebisen sover, säger dom. Ja, det kan man ju om man har ett barn. Jag spyr på ordet lego, det som ekar i min hjärna hela dagarna är frasen. Mamma vill du leka med mig, kom nu då, vill du leka med mig nu då. Jag vill bara vara ifred.
Och direkt när jag tänkt den tanken kommer det dåliga samvetet sättandes.
På måndagar längtar jag till tisdagar då det är fem timmars dagis för Kalle tre dagar framåt. På torsdagen längtar jag till fredagen så att jag ska slippa gå upp, klä på alla ett ton vidriga vinterkläder och gå till dagis. På fredagen längtar jag till helgen så vi är två hemma och sen ja, sen börjar det om. Och varje dag längtar jag tills klockan är kvart över fyra så Mattias kommer hem.
Jag vill ju bara njuta, men jag vet inte jag tycker jag är mest trött. Njuter gör jag när båda barnen sover och jag kan ligga i soffan med en rykande varm kopp kaffe (eller nej jag gillar inte för varmt kaffe men det låter liksom godare än att skriva fesljummen). På tv:n visas Solsidan eller någon bra serie som jag kan förlora mig själv i en stund. Men det kanske är så det är?
Det blir kanske lättare när det blir vår iallafall lättkläddare, men jag vill ju vara i nuet och njuta av mina barn nu. Visst finns det stunder, stunder när jag till och med glömmer bort att jag är trött.
Som när Kalle säger "jag älskar dig mamma, nu ska du få en jättestor puss" eller han klämmer mig på brösten och frågar varför de är så stora. Vilket jag förklarar med att Oskars mat är där i och Kalle deklarerar att hans bröst är pyttesmå och i dem finns bara köttpinnar och lite gurka. Eller som när Oskar ligger och tittar på mig med en beundran i blicken som bara går att kännas igen hos en älskande mor och son och han brister ut i det allra första leendet och man vet att det var ämnat bara för MIG.
Jag försöker tänka att det är bara sömn. Men det är inte så bara, faktum är att vara utsövd gör mig till en bättre människa. Tills jag får sova så jag blir utsövd får jag väll nöja mig med att göra mitt bästa. Att vara den bästa människa jag kan vara förutsättningarna är ju som de är.
Jag har iallafall två väldigt, väldigt fina barn och det gör mig lycklig och glad. Det gäspar vi på!
Puss och kram det känns som igår som man var lucia med tärna nu är man mamma med två barn och amningshjärna...
Faktum är att efter hemkomsten från BB var jag urstark, förmodligen var det adrenalinet efter förlossningen som fortfarande sprudlade. Förlossningen eller inspelningen av Exorcisten del 16 gick bra säger dom. Om nu bra innebär att man känner sig som objektet som exorcisten tar sig an i fyra timmar. Fort gick det också säger dom.
Jaha ja, det är ju lätt för dom att säga att det va som bredbansbolagets nya reklam som har fastnat som en igel på en naken rumpa. Snabbt, stabilt och jätte, jätte bra, snabbt, stabilt och jätte, jätte bra.
Det kändes under tiden inte så j-la bra måste jag säga det gjorde lite granna ont, ungifär som att... föda barn... för helt ärligt kan jag inte tänka mig något smärtsammare, det kändes som en evighet och inte på ett Carola schlagervis nej på ett nära döden upplevelse vis. Är det inte över nu DÖR JAG...
Har faktiskt inte riktigt smält smärtupplevelsen ännu och kännt en ångestvåg skölja över bröstet när ämnet i fråga kommit upp på ett eller annat sätt. Minnet sitter kvar, men för att blekna och så småningom försvinna...
Jag är verkligen helt på det klara med att detta var sista gången. Det var jag redan efter första spyan på graviditeten. Men jag kan inte hjälpa eller låta bli att känna mig lite moloken och sorgsen. Detta lilla knyta som är så underbart ljuvligt. Som doftar den allra sötaste av essensenser som man kan känna och som ser in i din själ utan att vika en tum med blicken. Tanken på att aldrig mer få uppleva det gör mig ledsen. Men tanken på att jag fått uppleva det inte bara en gång utan två gör mig otroligt tacksam och ödmjuk.
Sen kom verkligheten ifatt :-)
Kaxigt förättade jag att det var minsann inte jobbigare att ha två barn. Jag vet inte vad jag pratade om kanske var det lustgasen som fortfarande spelade tricks med min hjärna?
Nu så här 7 veckor senare är jag trött... konstant...
Det värsta är nog att storebror vill leka hela tiden och jag orkar liksom inte. Sov när bebisen sover, säger dom. Ja, det kan man ju om man har ett barn. Jag spyr på ordet lego, det som ekar i min hjärna hela dagarna är frasen. Mamma vill du leka med mig, kom nu då, vill du leka med mig nu då. Jag vill bara vara ifred.
Och direkt när jag tänkt den tanken kommer det dåliga samvetet sättandes.
På måndagar längtar jag till tisdagar då det är fem timmars dagis för Kalle tre dagar framåt. På torsdagen längtar jag till fredagen så att jag ska slippa gå upp, klä på alla ett ton vidriga vinterkläder och gå till dagis. På fredagen längtar jag till helgen så vi är två hemma och sen ja, sen börjar det om. Och varje dag längtar jag tills klockan är kvart över fyra så Mattias kommer hem.
Jag vill ju bara njuta, men jag vet inte jag tycker jag är mest trött. Njuter gör jag när båda barnen sover och jag kan ligga i soffan med en rykande varm kopp kaffe (eller nej jag gillar inte för varmt kaffe men det låter liksom godare än att skriva fesljummen). På tv:n visas Solsidan eller någon bra serie som jag kan förlora mig själv i en stund. Men det kanske är så det är?
Det blir kanske lättare när det blir vår iallafall lättkläddare, men jag vill ju vara i nuet och njuta av mina barn nu. Visst finns det stunder, stunder när jag till och med glömmer bort att jag är trött.
Som när Kalle säger "jag älskar dig mamma, nu ska du få en jättestor puss" eller han klämmer mig på brösten och frågar varför de är så stora. Vilket jag förklarar med att Oskars mat är där i och Kalle deklarerar att hans bröst är pyttesmå och i dem finns bara köttpinnar och lite gurka. Eller som när Oskar ligger och tittar på mig med en beundran i blicken som bara går att kännas igen hos en älskande mor och son och han brister ut i det allra första leendet och man vet att det var ämnat bara för MIG.
Jag försöker tänka att det är bara sömn. Men det är inte så bara, faktum är att vara utsövd gör mig till en bättre människa. Tills jag får sova så jag blir utsövd får jag väll nöja mig med att göra mitt bästa. Att vara den bästa människa jag kan vara förutsättningarna är ju som de är.
Jag har iallafall två väldigt, väldigt fina barn och det gör mig lycklig och glad. Det gäspar vi på!
Puss och kram det känns som igår som man var lucia med tärna nu är man mamma med två barn och amningshjärna...
Kommentarer
Postat av: Sara
Som vanligt är det igenkännande att läsa din blogg. Fast nu ljuger jag lite, för när det handlar om fotboll så vet jag inte vad du dillar om över huvudtaget :)
Inte när det handlar om att vara inne på barn nr. 2 heller...men ändå....
Så vackert, mysigt, lyckligt och på nåt sätt sorgligt. Alla känslor på samma gång, så starka att de berör mig mammahjärta till tårar. Känslan att inte räcka till är värst men mest onödig då den aldrig stämmer!!!!
Kram
Postat av: Big sis
tack och kram
Trackback
