Rhodos del 3. Den pedagogiska pappan!
Allt eftersom dagarna med tryckande hetta går hittar jag mer och mer sätt att aklimatisera mig till värmen. Jag vaggar inte fram längre, jag hasar för man blir minst varm av det. Jag har köpt en cerise sarong med skölppaddor på (för er som är födda senare än 1980 så är det ett tunt stycke tyg som man knyter runt kroppen). Sist jag hade en sarong var nog i bulgarien 1991, den stora skillnaden då mot nu var:
1. Det var inne med sarong.
2. Jag var lika tjock som en basturökt ölkorv, så jag såg inte ut som regalskeppet vasa som skrider fram.
Hasandet sker med en viss bredbenhet, detta för att undvika skavsår, blåsor och dyl. mellan låren som helt plötsligt bestämt sig för att inte längre leva åtskillda utan som ett (det kunde de för fan ha tänkt på lite tidigare, eller?). Spektaklet ser inte alls roligt ut, mer en smula sorgligt...
Väl framme vid poolen (efter sisådär 3-4 timmar) baxar jag in solstolen i skuggan under trippla parasoll, smörjer in mig med solskyddsfaktor 53 när alla förberedelser är jag så svettig så jag måste bada. 
Det är då den pedagogiska pappan kliver in på scenen. Den pedagogiska pappan är 1,90 lång vältränad har sportiga solglasögon, sportiga badshorts och välklippt frisyr, precis 3 mm skäggstub och markerad haka. Han har en sportig liten vätränad fru och tre perfekta döttrar i åldrarna 9, 11 och 13,5. Det är den perfekta familjen, på ytan kan ingenting bli mer rekordeligt. Jag får en sur uppstötning och kräks lite grann och det är inte på grund av graviditeten denna gång.
Hans barn leker inte i vattnet de tränas i dykning och de får en tumme upp om det är ganska bra och två tummar upp om det jätte bra. De är på olika nivåer i dykandet och det är nästan som den männskliga evulotionen uppradad på poolkanten där den första och minsta sitter på huk som en liten boll med hakan intryckt mot bröstkorgen. Nummer två har rätat lite mer på benen men har fortfarande väldigt framåtböjd överkropp medan trean står med lätt böjda ben och överkropp.
In med hakan tänk att du pressar fast en hundralapp med hakan mot bröstkorgen... men den äldsta ska tänka tennisboll så hon får lite mer längd på dyket. Hon får bara en tumme upp efter dyket. Det var nog tennisbollen jag tyckte det såg mer ut som en flörtkula. Så där håller det på med hans eviga tjatande i 30-40 dyk. Imorgon ska de dyka 50 deklarerar pedagogiska pappan.
Pappan tycker sedan att det är färdigdykt. Den minsta tjejen busar till det lite och hoppar i poolen lite galet bara så där med benen först fast pappa har sagt till att det är dax att gå upp. Han tittar strängt och manar på flickan att gå upp. Tjejen hoppar i igen.
När hon kommit upp säger pappan med mycket lugn röst "nu är jag besviken på dig, jag har sagt till dig två gånger", sen lägger han till med huvudet på sned "hur känns det nu"?
På kvällen testar jag med Kalle. "Kalle gå och lägg dig nu", han är som vanligt i TV-koma och rör inte min. Jag upprepar lungt och fint uppmaningen. Sen säger jag "Kalle nu har jag sagt till dig två gånger", lägger huvudet på sned och tillägger "hur känns det nu". Kalle tittar lite förstrött upp från soffan och vaknar för någon sekund ur TV-koman. "Jättebra", varpå han försvinner in i TV:ns värld igen...
När lugnet lagt sig och alla sover gott i sina sängar smyger jag ner till poolen igen. Jag går fram till poolkanten och sätter mig på huk som en homo apriorius, så gott det nu går, fäller fram överkroppen, så gott det nu går, tänker 100-lapp men kommer på att den nog är bättre att tänka 1000-lapp, sträcker fram armarna precis så som PP har sagt att man ska göra. Välter sen över kanten ner i vattnet.
Nöjd som en katt i mars hasar jag mig sedan bredbent iklädd ett cerist segel tillbaka upp på hotellrummet med en aningens röd bröstkorg, fy fan hörni jag kan dyka!
Puss och kram dax att hoppa i plurret och blöta ner burret!
Rhodos del 2. Var är vi?
Hör du du jag har inte betalt en jävla massa pengar för en utlandsresa för att sitta på en restaurang och beställa en macka och en stor fanta på svenska. Det ska du ha jäkligt klart för dig.
Det är vad jag vill säga, men mitt blida ansiktsuttryck avslöjar inget om detta. Istället hör jag mig själv med ett tokbrett leende säga macka, fanta, haha, ja, ja macka, ost, skinka, fanta. Om servitören skulle dö nu skulle han dö lycklig, han såg iallafall lycklig ut den jäveln.
Går lite senare till minimarketen blir överlycklig över att det finns svenskt knäckebröd och kaviar. Fy fan va gott det ska bli till det medhavda svenska bryggkaffet....
På eftermiddagen är det minidisco. Men dess för innan kommer en luggsliten trött giraff gående vid poolen där vi svettiga och varma ligger och pustar. Undrar först om det är en synvilla, skulle inte bli förvånad men vi är ju trots allt i miniland... eller grekland där borde det väll finnas lite exotiska djur. Har hittills bara sett en katt så det var ju på tiden...
"Titta Kalle en giraff, det är LOLLOOO", entusiasmen spritter i mig vid denna helt fantastiska uppenbarelse. Kalle tittar lite surt under lugg på mig och undrar varför jag stör honom mitt i hans sköna slummer under det klarblå parasolet. "Men det är ju Lollo", försöker jag igen, denna gång lite mindre exalterad på rösten. Ser alla barn springa fram till Lollo och ge henne en kram, de kan inte få nog. Kalle vill minsann inte krama någon giraff, giraffen luktar gris säger han och lutar sig tillbaka i solstolen igen.
Släpar och drar sedan med mig Kalle till minidiscot där han ska ha underbart roligt med alla de andra härligt glada barnen som sjunger och dansar framför scenen. Det kommer bli så bra Kalle kommer hitta massa kompisar och han kommer vilja gå till miniland varje dag och hänga med sina nya polers medan jag och övriga vuxna resenärer chillar vid poolen och jobbar på brännan. Det har jag nämligen läst om inför resan hur man från tre års ålder kunde lämna in barnen i det fantastiskt roliga miniland där barnen har så roligt och får så mycket nya vänner så de aldrig vill gå därifrån. Och hur man då kunde avnjuta en stunds lugn och ro utan barn.
"Det här är tråktigt", konstaterar Kalle torrt. Det blir inga kompisar, inget miniland och inga lugna barnfria stunder i solstolen. Fast det är klart vem vill hänga med en giraff som luktar gris på semester?
Puss och kram en stund ensam i solen är lika troligt som att en isbjörn kommer på besök från nordpolen.
Rhodos del 1. Stödstrumpor och öm stjärt
Dax för utlandsresa och charterflyg till Rhodos. Gravid i vecka 21 beger jag och familjen oss iväg mot nya äventyr. Om man nu kan kalla en charterresa till ett resort som äventyrligt.
Läste om graviditeten i den här veckan att Vissa kvinnor får halsbränna vid det här stadiet. Det kan kännas som en brännande känsla i bröstet och du kan även få sura uppstötningar. Kanske kan du svettas ovanligt mycket och det beror helt enkelt på de extra kilon som du nu bär runt på. Lägg därtill 34 grader i skuggan, så snackar vi svettningar. Det var hett... på ett icke sexigt sett...
Jag svär jag hade aldrig överlevt den här veckan utan Gavisconflaskan och poolen. Jag tog bokstavligen till flaskan.
På flyget ner drog jag diskret på mig de mycket svarta sexiga stödstrumporna, jag hade även läst att risken för blodpropp ökade vid graviditet och det ville jag ju inte riskera så, strumporna på. Lite surt tänkte jag va fan glor ni på när jag vaggade (för gravida kvinnor vaggar från och med ungifär vecka 10 trots att det igentligen inte alls behövs, men det hör liksom till) min väg fram till de härligt rymliga flygplanstoaletterna.
Är det inte ett ganska klassiskt scenario. Alla har precis fått in maten. De små borden är nedfällda och matbrickan och drickan får med nöd och näppe plats. Man tar bort plasten från maten och från besticken och har inte en susning om var i helvete man ska lägga dem. Stoppar dem lite under brickan så brickan står lite knöligt och vippar. Servetten sätter man sig på, besticken stoppar man under ena armen medans man med den andra öppnar drickaburken och fyller på plastmuggen. Och det är då det kommer... "Mamma jag är bajsnödig".
Men för fan hur kan man ens tänka tanken på att bli skitnödig nu. Staplar nu två brickor ovanpå varandra, drickorna två stycken få pappa sitta och hålla i, lägger besticken på sätet. Lyfter upp barnet rakt upp ur stolen slår i huvudet lite i bagageutrymmet ovanför men brickorna är i allafall klarade. Går på den mycket rymliga flygplanstoaletten som är precis lagom stor för en gravid kvinna med stödstrumpor och hennes 3,5 åriga son. Lite förbannad efteråt eftersom det bara kom en liten bajsklutt. Om man nu gjorde sig allt besvär kunde det ju gärna skitas lite rejält. Går med ett påklistrat leende tillbaka vill ju inte visa att jag är lite småförbannad för att det stackars barnet inte sket i paritet med den procedur som själva transporten till hygienutrymmet förde med sig, det vore ju inte riktigt moderligt av mig. Lirkar tillbaka barnet ställer tillbaka brickorna tar drickorna av pappa med kramp i armarna. Intar sedan måltiden med en halvt avbruten gaffel och lite öm stjärt...
Puss och kram semster på g, vad händer sen vi får se!
Lämnar er med en liten cliffhanger, stay tuned så att säga...
Clownhamburgare och gamla dinosaurier
Börjar onsdagsmorgonen (fan är det redan onsdag dagarna rusar bokstavligen fram) med några citat från min kära älskade söta lilla Kalle:
"Sune är en clownhamburgare"!
(Första yppade orden idag om katten Sune som tillfälligt bor uppe hos Lisa).
"Lars, Sune och Lisa bor där upp". (Bor det ingen mer där uppe)? "Nej, mormor har flyttat". (Jaha var bor hon nu då)? "Hon bor i Feriet (Sverige) på våran gata i stan fast inte där uppe".
"Jag är inte rädd för dinosaurier, för dem bor i skogen". (mamma svarar, Nä, du behöver inte vara rädd för dem de finns inte längre de fanns för jätte, jätte länge sen när... öh, mormor var liten). "Ja, de är så gamla".
"Jag måste ha en nål" (Vad ska du ha den till)? "Till kabelband" (Vad är det)? Sådana man sticker med, ja, är försiktig jag ska inte slå mig på nålen, jag måste ha det".
Kalle och kompisen Ossian sitter och läser varsin bok.
Det är sköna lirare de där 3,5 åringarna det förstår ju alla att man måste ha ett kabelband att stickas med. Men mest av allt undrar jag var mormor flyttat!? När jag vaknade i morse, utvilad eftersom Kalle inte kommit och krypt ner i vår säng förrns klockan halv nio i morse, så låg jag bara och tittade på honom. Jag kände en otrolig känsla av ödmjukhet inför livet som skapats och den kärlek man kan känna för sitt barn. Jag såg på hans lilla ansikte och förundrades över hur perfekt han är. Den lilla näsan och munnen, de svarta ögonfransarna. När de mörkbruna pepparkornsögonen öppnades möttes jag av ett leende från den lilla hallonröda munnen. Ett leende som blev ännu bredare när han kom på att Sune var just som jag nämde en Clownhamburgare. Det var nog det första jag tänkte på också när jag vaknade imorse, en riktig Clownhamburgare den där Sune...
Nä dags för lite frukost ute på trappan i solen som har behagat hälsa på idag!
Puss och kram snart drar vi till värmen och poolen då blir det ännu mer lapande i solen!
Alltid det man själv inte har
Jag menar har man lockigt hår vill man ha rakt, har man kort hår vill man ha långt, har man mellanlångt vill man ha längre och har man riktigt långt måste man gå och klippa sig.
Är man i ett förhållande sen 8 år och har andra barnet i antågande avundas man singlarna som är lyckliga och fria i sin avsaknad av ansvaret som ett barn anbringar. Avundas den totala friheten det innebär att bara ha sig själv att tänka på, kunna göra det man vill, när man vill. Men är man ensam och lycklig? Alldeles säkert söker man då efter det man inte har, någon att dela ensamheten med, en familj. Den totala friheten och saknaden över att inte ha någon att ta ansvar för blir inte någon källa till det perfekta livet för inom sig suktar man efter något annat.
Så hur man man än vrider och vänder på det så har man arslet bak..
Det yttre lämnar sällan någon nöjd. När hörde jag senast någon säga att de tyckte att de var helt perfekta? Snarare hör man alltför ofta att de är helt defekta, iallafall enligt dem själva. Dem de är jag och du och du och du ja, alla jag känner i stort sett.
Ja, varför är det så att vi inte kan vara nöjda med det vi har? När man tänker steget längre i min situation med mitt avund på den smala fria levnadsglada singeln så vet jag och jag behöver inte gräva särskilt djupt att det inte är alls det jag vill ha. Faktum är att jag är precis där jag vill vara och har valt att vara. Ibland är jag bara så trött och önskar att för en dag eller två att livet såg annorlunda ut.
Jag antar att är man i min ålder och ensam så vill man inget hellre än att vara i min situation det hade jag velat så klart hon som alltid undrar över det hon inte har. Men med en fin och omtänksam sambo och ett barn som är så sött så man aldrig mer behöver ha socker på jordgubbarna som jag har så handen på hjärtat så finns det inte någon dag inte ens den sämsta som jag skulle vara villig att ge upp något av det. För det allra mesta uppskattar jag mitt liv och är tacksam över det. Jag vet inte många som har det bättre faktiskt.
Så härmed har jag bestämt mig för att sluta öda energi på sådant som jag inte har och börja uppskatta det jag har, se möjligheterna istället för hindrena.
Jag antar att det är en lite släng av graviditetsblues och en aning panik över hur jag ska klara av att bli tvåbarnsmamma. Jag kan te mig ganska cool men inuti kan jag faktiskt känna att den här förändringen gör mig lite rädd. Det är väll det som har satt igång tankarna mer än vanligt. Jag är nämligen också siare, kan man tro eftersom jag redan förutsätter att det ska bli jobbigt. Jag har ju egentligen ingen aning, livet med Kalle är inte jobbigt alls och blir det en till som Kalle har jag inget att oroa mig för. Så jag kanske kan ta det den dagen det kommer istället för att oroa mig en massa i förtid. Men ibland är det lättare sagt än gjort. Jag ska iallfall försöka.
Men det är ju en liten bror som ska komma, en alldeles ny liten familjmedlem, så lite nervös kan man väll få vara. Man undrar ju vem det är där inne?
Ps. Ni kanske märker att jag inte har gjort några punkter, jag läste nämligen att om man gör mer än två punkter så tyder det på sexuell frustration, ni som har följt min blogg behöver inget förtydligande...
Jag ber också om överseende för det långa semesteruppehållet.
Puss och kram
