Vi skrattar faran i ansiktet och till slut når vi hemmets trygga vrå.
Vägen hem från lekparken till oss är fylld av faror och roliga äventyr. Ni hade säkert ingen aning om detta. Men precis efter övergångsstället vid Tegnérskolan kliver du in i en fantasivärld där precis allt kan hända. Först finner du en smal, smal passage med hemska stup på vardera sida. Så djupa att man inte kan se var dem slutar. Man måste balansera väldigt försiktigt för att inte falla ner i det oändliga gapande svarta hål som finns där under.
En bit längre fram reser sig ett väldigt gallerstängsel. Det är kraftigt och högt och man förstår att här bakom gallret bor det någonting väldigt farligt. Och naturligtvis är det så för där bor nämligen jättekrokodilerna med sina väldiga gap och vassa tänder och inte minst de fruktansvärda virajorna, de äter människor. Stick in fingret där och du mister hela handen i ett nafs. Virajorna är så snabba att du kanske inte ens hinner se dem.
Snabbt vill man gå vidare för efter det höga gallret med de blodtörstiga krokodilerna och de vilda virajorna bor det ett gäng tigrar. Här kan man stanna till för de är faktiskt ganska gosiga. Men var på din vakt ibland får de lust att ta ett litet bett. Men för det mesta vill de bara kela.
Därefter kommer man fram till ett högt kargt berg. På det berget bor det en gammal grå älg med stora, stora horn. Det är lite oklart varför älgen har flyttat upp på berget och inte bor i skogen som andra älgar gör det hade varit mer logiskt. Men vägen hem från lekparken är allt annat än logisk. Den är mystisk och spännande och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn.
Det finns några mindre sjöar att ta sig över också, men det går ganska lätt. Man bara simmar några tag och luktar du inte som stekt kyckling är du nog ganska säker för hajarna.
Värre är det med laserstrålarna. Nåde den som trampar på en laserstråle denförsvinner upp i rök. Laserstrålarna slingrar sig mellan plattorna så därför tvingas man hoppa och slå volter och krypa från platta till platta för att undvika att sluta sina dagar som ett ända stort rökmoln.
Vi trotsar stup och branta berg. Vi passerar livsfarliga djur som försöker ta oss när vi smiter förbi. Vi får visa vår smidighet när vi balanserar och hoppar över laserstrålarna som hotar vår existens. Vi simmar över sjöarna och skrattar faran i ansiktet och till slut når vi hemmets trygga vrå.
När man tänker efter kanske det inte är så konstigt att en promenad på ca 657 meter tar 24,5 minuter för en fyra snart femåring. Nej, tänker man efter så är det inte så konstigt alls.
I förrgår när vi började närma oss hemmet vände sig Kalle om och sa "stanna mamma". Lite irriterad över att vi aldrig kommer hem någon gång (första reaktionen) stannar jag för jag tänker vi har ju faktiskt inte alls bråttom jag är ju föräldraledig hemma med mina barn (andra reaktionen). Kalle tittar på mig med sina stora bruna pepparkornsögon och säger att han måste viska mig en grej. Det killar lite i örat visktekniken är sådär och lämnar en del att önska jag får anstränga mig för att höra vad han viskar. Men orden som svepar in i mitt öra är klara och tydliga och ett leende spricker upp över hela mitt ansikte och värmen sprider sig i kroppen (och jag har inte trampat på laser) "mamma, du är min söta lilla prinsessa och jag älskar dig så mycket".
Åh, vad jag älskar dig min lilla prins!
Puss och kram ha en mysig dag. Ansträng dig lite extra för att tänka positivt som första reaktion du kan bli förvånad. Det är så enkelt att vara häxan surtant men så mycket roligare att vara den goda fen.
Kalle vs. Stålmannen
Väran Kalle är snäll och ganska gosig men tycker inte om bäbisar. Om bäbisen skriker kan väran ryta med sitt jättegap.
Andra djur som gestaltas i vårt hus är av den lite mer vanliga arten som t.ex. tiger, katt, haj, krokodil, och dinosaurie. De som du kanske vid det här laget redan har gissat är ganska snälla och ibland mycket gosiga men det tycker inte om... ta da.... bäbisar. Och om bäbisen skriker då...
Fast nog gosas det ganska mycket nu för tiden med lillebror oavsett art.
Det går aldrig att vinna över en fyraåring snart fem för sjutton i en lek med superhjälte tema. Nej, minsann. Har du försökt? Jag har.
Tänk dig att du möter Ismannen som bajsar iskottar som kommer flygande emot dig (detta har hänt på riktigt). En ganska bra motståndare torde vara Eldmannen, japp det är vad du tror. Elden som du slungar mot isen för att försvara dig är nämligen värdelös för då tar Ismannen bara sin frysfunktion och fryser elden. Jag är superstark och blockar isbajsen som kommer yrande runt mig. Fast det går inte för då tar Ismannen upp mig och kastar iväg mig en kilometer. Det är svar på tal hela tiden. Jag skulle vilja se stålmannen möta Kalle 4,5 han skulle inte ha en chans.
På tal om Stålmannen. I somras när vi åkte med bilen lekte jag och Kalle och då dödade hans gubbe mig. Kalle visste inte riktigt vad död var. Jag förklarade att då finns inte mamma mer, då kommer aldrig mamma hem igen och pappa och Kalle och Oskar skulle få bo själva i huset. Ja, men mamma, säger Kalle stålmannen skulle hitta dig. Jag log mot Kalle och sa, inte ens stålmannen skulle hitta mamma. Joo, mamma, skrattar Kalle, han hittar alla. Jag lät det bero och så lekte vi vidare.
Jag tycker det är så svårt ibland vad man ska tillåta i leken det låter så hårt ibland när de leker och man vill inte att de ska förlora sin oskuldsfullhet. Eller är det så att pojkar är som pojkar är, att deras lek innebär att de skjuter, fäktas och fightas? Att alla legogubbar som är värda vatten är arga, farliga gubbar?
Igår i lekparken var det en liten kille i Kalles ålder som gav sin bror en snyting mitt i nyllet. Det skillde inte så mycket på dem i ålder. Killen som fått snytingen var vansinnig på lillbrorsan och hade ont. Pappan kunde inte göra något för han såg inte snytingen som han sa. Sen pratade han vidare med sin kompis när barnen gav sig på varandra igen. Då sa pappan ska vi åka och köpa glass..... Jag ger någon en snyting... kontentan jag får en glass..... toppenfilosofi....
Insåg där och då att Kalle inte är så förskräcklig... min lilla älskling... någon dag innan du läser min blogg ska jag lära dig vad ironi är. Och så fick jag nya krafter till att orka tjata och gnata när du säger eller gör tokigheter. Och aldrig kommer du få en glass om du slår din bror, eller någon annan för den delen. Det kan jag lova.
Snart dax för bvc med lilltrollet. Och ikväll blir det match mot HOIF min önskan att krossa dem är lika stark som Ismannens bajskottar.
Puss och kram Oskar sover i min säng medan Kalle kollar på glada grodans gäng!
Allt görs fortare, eller så görs det inte alls!
Kalle sköter sig mer eller mindre själv. Fick eld i baken när en kompis skulle komma idag och var påklädd, kissad och tandborstad på tre röda. "Alldeles fälv". Sen sätter mamma på barnvakten. Oj, det där lät lite konstigt och vilseledande. Vi har ju ingen egentlig barnvakt, ingen personifierad sådan. Det jag menar är att jag satte igång en film som är lika effektiv som en barnvakt, ja, ni förstår vad jag menar...
Jag förstår inte varför jag ens försöker städa undan när det är stört omöjligt om du inte är känslomässigt störd och klarar av att sätta ner ditt barn och städa i två timmar med skriket ringande i öronen. Stressnivån stiger, och man är så att säga "on the edge". Bara att vänta tills lillen sover, göra det som skulle ta två timmar på en timme. Vilket oftast går eftersom du redan är uppspeedad. Eller så kan man skita i det. Fast då är man stressad över att det ser ut som en svinstia. Det fastnar saker under strumporna hela tiden. Du får raka saker åt sidan för att komma fram eller ställa ner något på bordet...
Pest eller kolera läge. Men någon sa att när barnen börjar komma upp där runt 8-10 år då får man livet tillbaka. Så det är ju inte för evigt det här småbarnsslitet. Skönt att höra!!!
Nu ska jag gå och ta ut kladdkakan ur ugnen som jag vispade ihop på en minut och 37 sekunder. Detta inlägg tog cirka 38,5 sekunder att skriva. Ber därför om ursäkt för eventuella stavfel.
Hade en insändare med i NA idag förresten under åsikter. Det var replik till en annan insändare som dissat vår lekpark, Karl Johanparken.
Puss och kram, hinner ett toabesök på väg till köket det tar bara 4,56 sekunder om jag börjar dra ner byxorna nu.
