isofiasvarld

Så där ja, då blev det här inlägget publicerat innan det var klart för en lite Oskar stod och slog på tangenterna samtidigt som jag försöker skapa... men jag fortsätter så ignorera föregående inlägg...

 

Det är ju så himla gulligt men klurigt med småbarnsprat här är några av Oskars bästa...

 

Lå-lå-la = Ishockey

po-bo = fotboll

avla = tavla

papa = lampa

lalle = Kalle

ally= sally

mappen=nappen

nint=filt

jö=mjölk

gacken=vatten

sauro=dinosaurie

baz=bajs

gär=där

gicka härå= titta här då

hejå=hejdå

 

Det är rätt kul att försöka lista ut vad det är han säger. Kalle förstår jag alltför väl. Du är dum mamma, du är elak.

 

Ja, ok jag är elak för att han måste ha överdragsbyxor på sig när det är november och minusgrader. Jag är elak när han aldrig hinner leka för att det är dags att lägga sig, fast  det alltid blir försent så man nästa morgon har ett helsike att få upp honom. Måste borsta tänderna, måste äta, måste kissa, måste torka sig när han har bajsat, måste spola, måste tvätta händerna, måste, måste, måste...

 

Ja, ni hör ju själva vilken tjatig elak morsa jag är ;).

 

Men sen någon sekund senare så hör jag, mamma du är världens bästa mamma. Du är den bästa mamman i hela världen. Jag antar att jag är lite elak då också för då undrar jag, vad vill han nu då!

 

Men visst är det ömsom vin ömsom vatten med små. Inget är beständigt. Det händer oförutsedda saker i ett. Ibland önskar man sig bara lite lugn och ro.

 

Lugn och ro ja.

 

Jag har sedan några år tillbaka faktiskt periodvis iallafall kört en avslappningsskiva. Jag har ärvt mammas gamla cd spelare och så har jag ett par gamla flygplanslurar som jag kopplar in. Sen stänger jag dörren, lägger mig tillrätta på sängen, tänker att jag måste skaka lakanet innan jag lägger mig ikväll för det känns som jag landat på ett smärre grustag. Någon tog fel när vi skulle sanda trappen mot halkan och sandade i sängen istället. Vad konstigt. Sen startar jag cd:n. En ljuv liten svag melodi spelas upp i bakgrunden till den vänliga, släpiga, trötta rösten. Huvudet möter huvudkudden och i en ljuv harmoni.

 

"Lägg dig eller sätt dig så bekvämt du kan", säger rösten mycket mjukt och vilsamt.

"Mamma, Mamma", en annan stämma inte så släpig eller trött, inte heller vilsam, måhända att den är vänlig fast oftare snarare uppfodrande. "Mamma, mamma".

"Ta ett djupt andetag och knyt vänstra handen, håll andan, håll andan", fortsätter vilorösten och försöker tränga igenom och fram och vädja till mitt inre rum dit man ska hitta för att vila.

 

Men jag hittar ju för fan aldrig till det där jävla rummet för jag får ju aldrig vara ifred. Någonstans mellan håll andan och slappna av har jag liksom tappat bort mig, gått vilse och irrar runt i landet 110%. Jag ger upp!

 

Att koncentrera sig på att slappna av med två barn som springer runt i lägenheten är ungefär lika lätt som att joddla och cykla på en enhjuling samtidigt som man säger alfabetet baklänges. Då får ni en hum... Ja, jag har stängt dörren. Men jag tror de måste åka till lekparken... i Haparanda för att de inte ska höras.

 

Med det sagt är det bäst också att jag skriver att jag älskar mina barn och att vi ibland har fina stunder tillsammans. För att erkänna att det här med att vara tvåbarnsmamma är det mest jobbigaste och mest krävande jag någonsin gett mig inpå det får man ju inte!

 

Nu ila iväg och lira veteran pobo!!!

 

110% puss och kram

 

 

1. Varför är barn så högljudda?

2. Varför måste allt förhandlas idag innan det kan utföras?

3.Varför älskar barn glass mer än sina föräldrar?

 

och slutligen...

 

4. Varför är det alltid någonting som klibbar under mina strumpor?

 

Dessa frågor tänkte jag belysa i detta inlägg efter bästa förmåga.

 

Om vi då börjar med nummer ett. Ja,varför låter dem så?

 

Vid middagsbordet, det låter högt och tjuts och gråts innan maten kommer på tallriken, det gråts och skriks under middagen för att man inte får hälla på kanel på kycklingen, och man förbannar sig själv för att kanelen står kvar där sedan frukosten för man vet att det är som gjort för att en sådan här situation uppstår.

 

Det skriks efter maten för att man inte får stå upp i stolen och kasta mat på golvet. Det skriks när man ska borsta tänderna, kissa, en mistlur ljuder när de ska lägga sig... Det skriks ta mig f-n hela tiden, eller iallafall för ofta för att man ska kunna vara vid sina sinnens fulla bruk. Ja, nu för tiden är jag nog bara vid mina sinnens halva bruk, eller en tredjedels bruk ibland.

 

Svaret är protest, det är något som inte är till belåtenhet och framförallt barnen vill ha/kräver uppmärksamhet. Det är min teori till denna misslåt.

 

Men då tänker jag nu att jag ska fasiken testa om detta funkar även för vuxna. Jag ska skrika när jag är hungrig, slå gaffeln i tallriken tills alla blir galna och då ska jag slå och skrika lite till. Sen ska jag ställa mig på stolen och kasta våffelbitar med sylt runtomkring mig så det yr i hela köket och blir kletiga sylthögar på golvet för då kanske jag kan få en komplimang eller iallafall få ligga.

 

Den andra frågan för dagen var varför har allt blivit en förhandling?

 

Med barnen pågår ständiga förhandlingar om allt för att få sin vilja igenom. Får jag äta vid datorn? Ja om du går och borstar tänderna och lägger dig utan protester sen. Man är ju så jävla dum ibland. Regel nummer ett vid förhandlingar kräv alltid en motprestation INNAN du ger efter för diverse önskemål. Det där med sen, det kommer barn aldrig ihåg. Det är jag lika säker på som att aldrig alltid stavas med ett l.

 

Får jag lördagsgodis? Ja, OM du äter upp maten först. Känns det igen?

 

Gör någon något längre utan förhandling och motkrav?

 

Killar du mig i håret snälla? OM jag får gå ut med grabbarna och dricka öl imorgon. Ja, okej då, och så killar jag Mattias i håret en liten stund.

 

Min poäng är att inget längre görs för den goda viljans skull. Inte ett ryggkli eller litet hårkill utan motprestation. Har man efter allt förhandlande med barnen blivit miljöskadad och glömt bort att man kan göra saker för någon annan utan att begära något i gengäld?

 

Den tredje frågan dök upp idag när jag insåg att Oskar skulle välja en glass framför mig. Ja, det är sant. Hade han fått frågan idag vilket han skulle välja, att få glass eller att mamma skulle gå upp i rök är jag helt övertygad om att han hade valt det första.

 

Efter att han ätit upp glassen och insett att mamma inte längre fanns, kanske han skulle ångra sig lite. Men i stundens hetta hade glassen segrat, det kan jag sätta de två sista centimetrarna av min tjocktarm på.

 

Och hur vet jag det då? Jo, för idag när jag gjorde våfflor, blandade smet, tog fram våffeljärn, smälte smör och gräddade våfflorna (alltsammans med en målmedtet fastklistrad Oskar på höften snuttandes på gosefilten och tuttandes på tutten)" frågade jag om Oskar ville ha våfflor med sylt och just glass.

 

Vid varje försök att sätta ner honom innan frågan hade ställts började han gråta och gny mamma, mamma. Varvid jag plockade upp honom igen och klistrade åter fast honom på höften, för i valet mellan tinnitus och sned höft valde jag idag sned höft.

 

Men när frågan ställdes kastade han sig ner på golvet via en akrobatisk bakåtvolt landade på fötterna, slängde nappen och snutten cirka 40 meter och gick fram till dörren (glassen är i källaren) och skanderade geeelasch, geelasch, geelasch. Jag hade lika gärna kunnat gått upp i rök för i den stunden hägrade inget annat än geelaschen.

 

Därför hävdar jag bestämt att om man är i tvåårsåldern, ge och ta några månader hit eller dit, så älskar man glass mer än sina föräldrar. Iallafall precis i den stunden som glassens vara eller icke vara uppenbarar sig.

 

Då har jag resonerat och konstaterat runt tre av mina frågor och detta för oss då vidare till den fjärde, sista och enklaste av frågeställningarna. Varför klibbar det under mina strumpor?

 

Jo, det har ni väl förstått vid det här laget. Jag protesterar något är inte till belåtenhet och jag vill ha uppmärksamhet. Därför har jag stått på stolen och skrikit och kastat våffelbitar med sylt på så det har yrt i köket och kletiga sylthögar har landat på golvet.

 

Strategin gick åt helvete, jag fick varken komplimanger eller ligga. Jag fick gå från bordet utan varken det ena eller andra och därför mina vänner klibbar det så förbannat under mina strumpor.

 

Puss och kram!

Oj, det var knappt jag hittade hit. Varför då, då? Jo, för att...

1. jag har inte haft någon inspiration.

2. jag har inte haft någon inspiration.

och

3. jag har inte haft någon tid...

 

Med fyra heltidsjobb är det svårt.

1. uppfostra och ta hand om Kalle

2. uppfostra och ta hand om Oskar

3. ta hand om hus och hem

och det fjärde och minst krävande mitt jobb som arbetsterapeut/lots på kommunen.

 

Men det finns hopp en kvinna Elsa Johansson som jag var och lyssnade på hade sin peak och hade debuterat som författare nyligen, hon var 83. Det var hennes sista publika framträdande, hon skulle luta sig tillbaka och skriva och umgås med sin trolovade sedan 6 månader tillbaka.

 

Kalles 6-års trots hänger ihärdigt i och vägrar släppa taget. Det har tydligen svårt att fatta att det inte är välkommet längre. Fasen det har aldrig varit välkommet. Jo, en annankul nyhet är att Oskar gått in i sin tvåårstrots. För er som inte är där ännu eller inte kommer ihåg. Det är då de lägger sig ner och skriker hysteriskt när något inte är till belåtenhet och då går det inte att kommunicera med dem för då blir det bara värre.

 

Det är som vanligt med andra ord... Man hör inte sina egna tankar, provocerande ungar som vill ha uppmärksamhet 100% av din tid.

 

Min teori är att det blir bättre till sommaren. Att Kalles 6-års trots/kris monsterfasoner då har kapitulerat och rättat in sig i ledet med det sedesamma, snälla, hörande barnen. Ja, för mig kan han gärna få bli lite menlös också, då blir det nog lättare att få sin vilja igenom. Till sommaren har nog Oskar tvåårstrots lagt sig också. Men vänta nu var det inte treårstrotset som var värst???

 

Åh, men en lite solskenshistoria kan jag väl bjuda på mitt i småbarnshetset.

Kalle den lille Don Juanen har skaffat sin första flickvän. Det är en gammal bekantskap sedan tvåårsåldern. När Kalle slutade dagis och började nollan insåg han att han var KÄR!!!

 

Igår fick han äntligen tid med flickvännen som följde med hem. God mor som jag är hade jag köpt hem kärleksmums. Ja, det är en sådan period nu när baka är sådant som andra gör och tycker att hembakt är godare än köpt bröd. Man vänjer sig det har blivit mycket bättre och dessutom vill jag inte vara orsaken till att en massa jobbtillfällen försvinner. Flickvännen hade en lång utläggning om hur det var när man var ihop. Gällande valet av pojkvän resonerade hon som så...

 

När jag skulle pussa Adam gick det inget vidare, han sprang iväg. Sen provade jag med Ossian men det gick inte heller så bra. Dessutom har han förstört grinden så jag är arg på honom. Kalle fick jag pussa så jag väljer honom.

 

Kärleken ligger i luften, nu ska här lagas mat, tar på mig hushållerskerollen. Nu kör vi!

 

Puss och kram