Alltid det man själv inte har

Hur kommer det sig att man alltid vill ha det man inte har? Jag har under de senaste dagarna konstaterat att jag lägger alldeles för mycket energi på att önska sådant som jag inte har, istället för att fokusera och glädjas åt det jag faktiskt har. Men är det inte lite så gemene man känner?

Jag menar har man lockigt hår vill man ha rakt, har man kort hår vill man ha långt, har man mellanlångt vill man ha längre och har man riktigt långt måste man gå och klippa sig.

Är man i ett förhållande sen 8 år och har andra barnet i antågande avundas man singlarna som är lyckliga och fria i sin avsaknad av ansvaret som ett barn anbringar. Avundas den totala friheten det innebär att bara ha sig själv att tänka på, kunna göra det man vill, när man vill. Men är man ensam och lycklig? Alldeles säkert söker man då efter det man inte har, någon att dela ensamheten med, en familj. Den totala friheten och saknaden över att inte ha någon att ta ansvar för blir inte någon källa till det perfekta livet för inom sig suktar man efter något annat.

Så hur man man än vrider och vänder på det så har man arslet bak..

Det yttre lämnar sällan någon nöjd. När hörde jag senast någon säga att de tyckte att de var helt perfekta? Snarare hör man alltför ofta att de är helt defekta, iallafall enligt dem själva. Dem de är jag och du och du och du ja, alla jag känner i stort sett.

Ja, varför är det så att vi inte kan vara nöjda med det vi har? När man tänker steget längre i min situation med mitt avund på den smala fria levnadsglada singeln så vet jag och jag behöver inte gräva särskilt djupt att det inte är alls det jag vill ha. Faktum är att jag är precis där jag vill vara och har valt att vara. Ibland är jag bara så trött och önskar att för en dag eller två att livet såg annorlunda ut.

Jag antar att är man i min ålder och ensam så vill man inget hellre än att vara i min situation det hade jag velat så klart hon som alltid undrar över det hon inte har. Men med en fin och omtänksam sambo och ett barn som är så sött så man aldrig mer behöver ha socker på jordgubbarna som jag har så handen på hjärtat så finns det inte någon dag inte ens den sämsta som jag skulle vara villig att ge upp något av det. För det allra mesta uppskattar jag mitt liv och är tacksam över det. Jag vet inte många som har det bättre faktiskt.

Så härmed har jag bestämt mig för att sluta öda energi på sådant som jag inte har och börja uppskatta det jag har, se möjligheterna istället för hindrena.

Jag antar att det är en lite släng av graviditetsblues och en aning panik över hur jag ska klara av att bli tvåbarnsmamma. Jag kan te mig ganska cool men inuti kan jag faktiskt känna att den här förändringen gör mig lite rädd. Det är väll det som har satt igång tankarna mer än vanligt. Jag är nämligen också siare, kan man tro eftersom jag redan förutsätter att det ska bli jobbigt. Jag har ju egentligen ingen aning, livet med Kalle är inte jobbigt alls och blir det en till som Kalle har jag inget att oroa mig för. Så jag kanske kan ta det den dagen det kommer istället för att oroa mig en massa i förtid. Men ibland är det lättare sagt än gjort. Jag ska iallfall försöka.

Men det är ju en liten bror som ska komma, en alldeles ny liten familjmedlem, så lite nervös kan man väll få vara. Man undrar ju vem det är där inne?

Ps. Ni kanske märker att jag inte har gjort några punkter, jag läste nämligen att om man gör mer än två punkter så tyder det på sexuell frustration, ni som har följt min blogg behöver inget förtydligande...

Jag ber också om överseende för det långa semesteruppehållet. 

Puss och kram


Kommentarer
Postat av: Ida

Det kommer att gå alldeles hur bra som helst!! Ingen är helt perfekt...då blir det ju tråkigt. Och du...kom ihåg att vi inte ska vara så duktiga! En tröstande kram kommer här alldeles bums! Koppla av nu och ha en skön semester. Puss & kram, Ida.

2010-08-05 @ 12:14:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0