isofiasvarld

Sofia Karlsson äntrar en ny era. I fredags var det fotbollsfest en kick off kan vi väll kalla det. En liten "get togheter" för att fira avancemanget till trean och det nya samarbetet mellan Lillån och Hovsta. Jag tog bilen dit för cykeln var insnöad. Jag var hemma strax efter tio efter att ha önskat låten "Good night sweet heart" av de två killarna som var inhysta på festen för att leda lite lekar och spela och sjunga lite. (Ditt lilla partydjur, eller hur)!

Scenariot för några år sedan, eller vem försöker jag lura, ett halvår sedan hade inte varit det samma. Men jag har blivit äldre och mognare nu och ibland måste man göra det man måste göra. Konsekvenstänkandet har äntligen utvecklats i min hjärna. De säger att det normalt utvecklats lite tidigare, en så där 10-15 år tidigare, men var sak har sin tid, tycker jag. Men jag var trött, började nytt jobb i måndags, Kalleman har kamperat i min säng ett par nätter och slemhostat i mitt öra. Det mognaste beslutet var helt enkelt att ta en lugn kväll och åka hem i tid och sova.

Jag tycker jag är trött hela tiden, dessutom känns det lite trist just nu, håller ni med? Blame it on the sunshine, blame it on the moonlight, blame it on the boogie, så går en annan låt, men man kan ju också helt enkelt välja att skylla det på snöhelvetet. HUUUUR mycket, jag bara frågar huuuur mycket snö kan det komma egentligen? Det kan väll ändå inte kommar mera? Jo då, men lugn bara lugn det är inte över än, nej då det kommer mera... ååååhhhh!!!!

                                               

Jag behöver sol, jag behöver värme. Jag (fast jag har fågelfobi) längtar till och med efter att få höra fåglarnas jidder. Jag längtar tills snödropparna, skillorna och krokusarna spränger upp genom marken och sträcker sig mot solen.



Jag längtar tills förmiddagssolen ligger på trappan till soldäcket så man kan sitta där och värmas utav strålarna med en rykande färsk kopp kaffe i handen. Jag längtar till mornar när inte längre fem kilo kläder ska tvångsklädas på en ovillig treåring. En toppluva, tunn och ljus i färgen. En liten jacka som är så lätt så att det knappt känns att ha den på sig och så springskorna.

Jag längtar till att höra gruskornen knastra under skosulorna och manglas under cykeldäckets oregelbundna mönstring. Idag såg jag ett ljus vid horisonten jag blev hoppfull, kanske kommer det snart en vår, jag hoppas, jag längtar, jag vill...

För övrigt vill jag bara säga att jag var på 90-års kalas idag. Det ni! Om 54 år, ett halvt sekel och lite till blir jag nittio om jag får leva och ha hälsan. Det är ett tag kvar undrar vad jag ska hitta på tills dess? Just nu blir det till att kolla lite OS, som hittills varit skitkul med alla skidguld. Det värmer i solens och vårens frånvaro.

Puss och kram hoppas det blir flera medaljer av ädel valör, om ni inte förstod något av engelskan i texten ovan kan ni slå upp det i en parlör.

Wow det blir bara bättre och bättre...

Ja, ibland känns allting som skit så idag bestämde jag mig för att fota lite skitsaker... bokstavligt talat!
Tänkte lägga ut en bild på toan men den var så skitig... och pottan då? ja den kan ni skita i....
håll till godo med lite annat skit... en kattlåda, up and go och lite hederligt edet.






But always try to...

Ja kolla in länken det kanske piggar upp en annars shitig dag....
Länken funkar säkert inte när jag testar för det mesta verkar ju skita sig...

Puss och kram ha en skitbra kväll!
Det blir säkert skitmånga guld ikväll, eller tror ni det skiter sig?

Jag ber om ursäkt för att jag inte tillräckligt ofta säger vad fin du är.
Vad fin du är i håret, vilka fina kläder du har.
Jag säger förlåt för att jag allt för sällan säger vad bra du är.
Det där gjorde du så himla bra. Vad smart du är.
Jag skäms lite för att det går så långt mellan varven då jag talar om hur mycket jag uppskattar dig.
Att du är bra precis som du är. Att du finns när jag behöver dig. Att du ställer upp. Att du är på min sida. Att du är kvar även när jag gjort något mindre bra.
Mest av allt vill jag att du förlåter mig för att jag inte har sagt jag tycker om dig den senaste tiden.

Men det gör jag, jag tycker om dig hela tiden även fast jag inte säger det.
Och du är ju alltid bra och gör bra saker, är alltid smart (för det mesta iallafall) men skulle du göra något dumt så dömer jag dig inte jag uppskattar dig ändå precis som du är, jag är på din sida liksom du är på min..
Och du är alltid fin både på utsidan och insidan glöm aldrig det även om jag glömmer att säga det. Världens finaste. Varje dag borde jag säga det här till dig, förutom kanske någon dag när håret inte är så värst.

Nu vet du iallafall, nu vet du att det är precis så här jag tycker, så även om jag inte säger det kanske du kan le lite och känna lite värme från mig.

Det här är till alla er som jag tycker så mycket om på alla hjärtansdag.

Puss och kram

Brännande muskler i axlar och nacke minimerar tiden framför datorn, vilket innebär glest med inlägg. Nu gör jag ändå ett försök. Jag tänker att några kommentarer om avancemanget till division tre måste jag ju göra...

Trean igen! Long time no see, som man säger i England.

Det var väll säsongen 2005 som skulle bli den sista i min fotbollskarriär. En lång medioker karriär med tonvikten på lååååång. Början till slutet var jobbiga knäproblem och det som verkligen satte punkt för fotbollsspelandet var en växande mage. Skorna åkte bokstavligen på tippen. Nu var jag färdig med fotbollen och fotbollen var färdig med mig trodde jag.

Februari 2007 med en drygt tremånaders bäbis hemma, begav jag mig till Lillåns grusplan. Med tennisskor på fötterna (eftersom alla skor som hade med fotboll att göra numera låg på tippen) och mjölkstinna bröst skulle jag halka omkring på en fotbollsplan igen. Bara vara med lite på skoj och träna inget annat, inget annat alls.

Bakom den djävulska planen att få mig tillbaka fast i klorna på min älskade bollsport åter igen låg så klart fröken Nilsson.

Den första träningen har etsat sig fast i minnet. Träningar kommer och går annars det har ju varit ganska många av den varan, men den här var speciell. Det var min första nära döden upplevelse!

Det andra minnet jag har är när vi kanske två tre träningar senare ska lyfta långbollar till varandra. En av mina styrkor har alltid varit ett hyggligt tillslag och här hade jag chans att briljera... yea right, för att använda ett utrikiskt uttryck igen! Vi befann oss, två och två, cirka tio meter ifrån varandra. När jag slog till bollen lyfte den sig cirka 0,5 centimeter ovanför markytan och kom framåt ungifär 5 meter. Detta fast jag tagit i för kung och fosterland.

Frustrerande, abslolut. Hur det än var växte iallafall fotbollsspelandet till något igenkänneligt succesivt allt eftersom träningarna passerade. Och nu står jag här och ska spela division tre igen?!

Grejen är att jag har haft något att ge under den tiden i Lillån, något att tillföra och inte minst fotbollen har tillfört mig någonting tillbaka. Så det är väll där jag står och vacklar nu. Har VI (jag och fotbollen) något mer att tillföra varandra längre, har vi det, det är det jag undrar...

Igår när jag sprang 15/15 tillsammans med mina lagkompisar i tjugo minuter tänkte jag nu är det över, definitivt så här jobbigt kan det inte vara. Men det är också "hellweek" perioden som pågår, men som snart är till ända. Kanske får jag svar på lördag då det åter är dags att tassa ut på Behrn arena för ett träningspass ute på de stora ytorna. Jag hoppas det, risken finns...

Det är naturligtvis det enda rätta som laget, klubben kunde göra att gå upp i division tre. Det finns många duktiga unga tjejer i laget och för dem blir det här en sporre. De är på framfart, det vore så fel att lyssna på några andras viljor än deras. Jag har full respekt för beslutet faktum är att något annat hade varit helt fel. Vi var på tur vi var ett mål ifrån att gå upp i trean, vi var helt grymma i slutspelet. Så hur det än blir för oss (mig och fotbollen) så är jag glad att Lillån tog klivit upp, och jag är stolt att vara en del av det lag som fixade det.

Bortsett från tvetydiga känslor över fotbollen så känner jag mig iallafall ett med festen som vi ska ha för att fira avancemanget. hehe

Nämen puss och kram då alla fotbollsälskare och ni andra
kommer ni ihåg In the heat of the night med Sandra?

Återigen har jag lyckats med det ultimata rimmet, jag överglänser mig själv varje gång, ooohuuuu!

Klockan är kvart i tolv och livet leker... Nej, men det är lite småskönt ändå! Sitter framför datorn med kaffekoppen och bloggar i pyamas medan Kalle kollar på barnkanalen (bästa kanalen någonsin, vadå barnvakt?).

Igår hade strömmen gått, den gör det ibland ungifär en gång i veckan, vi funderar på att göra något åt det. Vi har funderat på det ganska länge nu. Men det verkar som att vi ska fortsätta med funderandet en stund till. Iallafall det jag ville komma till var att min väckarklocka stod och blinkade på 05:39 när jag gick och la mig och eftersom jag var ledig idag ställde jag aldrig klockan. Så när jag vaknade hade jag ingen aning om vad klockan var, la mig och läste några kapitel om mma Ramotswe i kvinnliga detektivbyrån nummer 1.

Böcker som jag så här i förbigående verkligen kan rekommendera. Det händer ingenting, men ändå är de väldigt mysiga och man blir glad på något sätt. Det roliga är att jag läser den på engelska, och i mitt huvud så läser jag med afrikansk brytning, det går inte att inte låta bli. Den utspelar sig i Botswana och det är mycket afrikanska namn och byar kanske därför. Den går förresten som serie på TV nu också, sevärt enligt mig.

Det jag efter dessa sedvanliga utläggningar skulle komma fram till var att jag efter en stunds läsande klev upp och kollade vad klockan var 10.55. Det var rekord för Kalle jag är välsignad med en son som vet när man ska sova ut. Han delar dessutom min uppfattning om att när det är busväder utanför fönstret ska man chilla inomhus framför datorn eller TV:n, han är mammas pojke, idag iallafall...

Så Branäs var... vet inte riktigt hur jag ska utvärdera den resan, tror jag summerar med borta bra men hemma bäst. Låt oss också säga att min son då var pappas pojke...

Vi vuxna har väll lite för bråttom i vår framfart ibland. Jag menar att kraven ibland blir lite för stora på våra små. Jag tyckte att femton minuter på skidorna var för lite, Kalle tyckte det var lagom, sen ville han göra något annat. Jag tyckte att vi skulle vara ute och ha kul i snön hela dagen, Kalle ville vara ute i en halvtimme sedan ville han gå hem och äta hamburgare. Jag kände mig som pappan i "Vi hade iallafall tur med vädret", - men bada då.... pojken står i snålblåsten när alla andra har gått hem det regnar och... ja ni kanske förstår känslan jag fiskar efter. På gränsen till sammanbrott mitt i backen med, som man inbillar sig, allas blickar på sig.

Förresten så åt vi tacos på fredagskvällen, stället hade ingen pizzeria, ni som följer min blogg vet vad jag snackar om.

Var på träning igår. Tycker att det börjar vara ett lite större gäng som kommer mer eller mindre kontinuerligt på träningarna, känns som snittet ökat iallafall. Känner också att det börjar bli lite mer go. Det är inte alls förvånande, träning och slit brukar föra med sig sammanhållning. Det skapar en VI känsla att jobba hårt mot ett och samma mål.

Som Leffe sa, medan vi springer så svetten lackar, står lindesbergslaget vid kiosken och försöker värva spelare... Farligt att sticka ut hakan sådär, det kan man få äta upp... men det känns som att vi kommer vara väl förberedda för den fighten i så fall.

18 minuter 15/15 gick som en dans, bara lite trött efteråt...

När man tittar ut genom fönstret nu känns det som grusträningarna ligger långt fram i tiden, men jag kan inte neka till att jag börjar känna ett sug efter lite större ytor. Jag är också väldigt sugen på att se vad vi kan prestera mot ett annat lag. Jag känner att det skulle vara så kul att tillsammans med mina lagkamrater stå enade på ena sidan och mäta våra krafter mot några andra... jag snackar match... det var längesen nu!

Ja, men puss och kram då, sjusovaren är vaken medan snön ligger i drivor på taken...