Efterlyses den goda fen
Igår nådde jag kulmen för vad jag kan ta, eller troligen inte för jag vet ju att jag får ta det i några veckor till. Men det är så frustrerande så jag blir galen...
När Gaviscon, Omeprazol och Rennie inte hjälper (även som trippeldos intagen vid ett och samma tillfälle) så är det lite jobbigt med sura uppstötningar/halsbränna.
Och igår som jag sa var måttet rågat, jag fick SITTA upp och sova. Minsta lilla lut så trycktes halva maginnehållet uppåt i min matstrupe och inget hejdade maginnehållet att åka ända upp och ut... Okej en ganska målande bild men jag vill ha lite sympatier här fattar ni vad det är synd om mig?
Så med hjälp av fyra sängkuddar och två gigantiska rödblommiga soffkuddar har jag sittandes sovit i sängen två tredjedelar av natten. Försökte liksom lura min egen kropp genom att glida lite sakta neråt och luta litegrann. MEN DÅ kom det på en gång så det var inte lönt. Mattias den stackarn låg bredvid utan kudde för vi har ju inte hur många kuddar som helst och de räckte helt enkelt inte till honom.
Framåt morgonkvisten kunde jag till slut lägga mig ner om än på tre kuddar det kändes gudomligt skönt, jag ligger alltid på sidan och endast då kan jag sova någesånär bra, så några vilande timmar blev det iallafall.
Kalle har blivit förkyld och hade feber igår så vi var hemma från dagis. I morse när jag vaknade hade jag huvudvärk och lite svid i näsan, behov av en nackkotejustering och en nerv i kläm i benet så jag inte kunde röra benet. Så jag skämtade bara kulmen är inte nådd, åh nej inte än inte...
Ser fram emot i natt speciellt om förkylningen bryter ut, sittande med täppt näsa, snarkningar, andningsuppehåll, benförlamning och... får skrivkramp bara jag tänker på resten av alla krämpor. (ben och armförlamning, jobbigt läge).
Blev faktiskt irriterad på den lilla i magen i går och bad honom sluta trycka på och ha sig... Men han kan ju knappast hjälpa att det är trångt där inne och innerst inne vill jag inte föda tummeliten det vore ännu mer weird än detta... Men snälla kan inte någon god fe knäppa med fingrarna så har fem veckor gått och bäbisen tittat ut. Seriöst om någon känner någon så finns det para att tjäna eller kara om det är någon som hellre vill ha det.
Kanske inte konstigt att det känns som man har en alien i magen?
Puss och kram
När Gaviscon, Omeprazol och Rennie inte hjälper (även som trippeldos intagen vid ett och samma tillfälle) så är det lite jobbigt med sura uppstötningar/halsbränna.
Och igår som jag sa var måttet rågat, jag fick SITTA upp och sova. Minsta lilla lut så trycktes halva maginnehållet uppåt i min matstrupe och inget hejdade maginnehållet att åka ända upp och ut... Okej en ganska målande bild men jag vill ha lite sympatier här fattar ni vad det är synd om mig?
Så med hjälp av fyra sängkuddar och två gigantiska rödblommiga soffkuddar har jag sittandes sovit i sängen två tredjedelar av natten. Försökte liksom lura min egen kropp genom att glida lite sakta neråt och luta litegrann. MEN DÅ kom det på en gång så det var inte lönt. Mattias den stackarn låg bredvid utan kudde för vi har ju inte hur många kuddar som helst och de räckte helt enkelt inte till honom.
Framåt morgonkvisten kunde jag till slut lägga mig ner om än på tre kuddar det kändes gudomligt skönt, jag ligger alltid på sidan och endast då kan jag sova någesånär bra, så några vilande timmar blev det iallafall.
Kalle har blivit förkyld och hade feber igår så vi var hemma från dagis. I morse när jag vaknade hade jag huvudvärk och lite svid i näsan, behov av en nackkotejustering och en nerv i kläm i benet så jag inte kunde röra benet. Så jag skämtade bara kulmen är inte nådd, åh nej inte än inte...
Ser fram emot i natt speciellt om förkylningen bryter ut, sittande med täppt näsa, snarkningar, andningsuppehåll, benförlamning och... får skrivkramp bara jag tänker på resten av alla krämpor. (ben och armförlamning, jobbigt läge).
Blev faktiskt irriterad på den lilla i magen i går och bad honom sluta trycka på och ha sig... Men han kan ju knappast hjälpa att det är trångt där inne och innerst inne vill jag inte föda tummeliten det vore ännu mer weird än detta... Men snälla kan inte någon god fe knäppa med fingrarna så har fem veckor gått och bäbisen tittat ut. Seriöst om någon känner någon så finns det para att tjäna eller kara om det är någon som hellre vill ha det.
Kanske inte konstigt att det känns som man har en alien i magen?
Puss och kram
Fortfarande lagom bra
Snön har kommit vilket är härligt, tog en stärkande långpromenad idag på förmiddagen, dvs. jag gick till dagis på Ullavigatan till Karla vårdcentralt på älvtomtagatan och hem vilket borde vara cirkus 500 meter. Helt slut!
Måste snart bege mig till jobbet ungifär lika långt dit. Får räkna med en halvtimme att ta sig.
Cykeln får stå är rädd att jag ska ramla och slå i magen, ja, eller huvudet med för den delen. Behöver alla hjärnceller jag kan få.
Denna vecka har jag bara glömt att titta på schemat på dagis en gång i tisdags, vilket gjorde att när vi kom på onsdag morgon var det inga barn där. De var på bio. ÅÅÅÅÅÅÅHHHH, jag blir galen. Men kan de inte ha lite bättre framförhållning? Fick lämna in Kalle på myran (småbarnsavdelningen) och sen knata till jobbet med ytterliggare ett dåligt mamma moment på samvetet. AARGG...
Kompenserade lite dålig mamma koll med att bygga snölykta och snögubbe i går och sen göra varm choklad så nu känns det lite bättre... hehe
Kanske världens snyggaste snögubbe!
Måste visa fin bild som jag tog med mobilen i söndags när vi hade lite picknick i lekparken. Ni hör ju jag är ju typ the mother of mothers för det mesta. Det är ju bara supermammor som tar med barnen till parken och picknick, eller hur... Åh som jag tidigare sagt det är inte bra att vara för perfekt. Det är bra att vara lite lagom.
Min fina kille snart 4 år. Lilla söte...
Puss och kram måste "rusa" (hahahahahaha) till jobbet nu.
Jag kommer vinna och det kommer vara värt varenda dag av plåga...
Vem kunde tro att man skulle börja må illa igen i vecka 32? Smygande har det kommit illamåendet för att nu vara ganska intensivt. Gårdagen var hemsk fick åka hem från Marieberg dit vi hade åkt för att handla present till pappa som fyllde förra helgen. Dagen verkar inte bjuda på någre mildare omständigheter heller så det verkar vara att gilla läget. Dryga sju veckor till av illmående, är det det som väntar nu? Jag antar jag ska vara glad att jag inte mått illa hela tiden emellan den första perioden av kaskadkräkningar och nu.... hmm
Sovit en helt hyfsad natt åtminstone, medan jag knapprar på datorn har Kalle och Bompa smurfdisco i Kalles rum. Jag funderar på om jag ska göra en upprepning av morgondagens mysfrukost med varm härlig nykokt choklad, jo, så får det nog bli.
Mattias är och handlar frukost, lunch och middag. Så är det när man bor nära affären aldrig finns det något hemma, eller det fattas åtminstone alltid saker. Tänkte kanske börja baka lite, Kalle fyller ju i slutet på månaden. Får väll se hur det går eller om det blir sängen/soffan större delen av dagen. Solen skiner ute det är lockande för själen och sinnet men för kroppen inte alls...
Mitt upp i alla graviditetsbesvär slog mig plötsligt en sak som jag glömt att framhålla nämligen det faktum att det är ett besvär väl värt det... Jo, men så är det ju om det visar sig att allt går bra och man får ett friskt barn och allt sådant så innebär ju detta ett nytt mirakel. En ny kärlek. Hoppas att kärleken i mitt bröst räcker till, men det ska det nog göra. För Kalle har jag ju så det svämmar över. En ny liten person i vår familj... det är svårt att se för sig hur det ska bli. Men att jag vill ha dig här på utsidan råder det inga tvivel om. Hålla dig, vyssa dig, pussa dig, trösta dig, älska dig mitt lilla, lilla barn, längtar tills du är här.
Så ja, det är väl värt det. Så bring it on, kom igen era sju veckor av illamående, foglossning, ryggont, snarkningar, halsbränna och allt vad det nu är, jag tar er an en efter en för i slutänden så försvinner ni och då har jag vunnit, jag ska besegra er alla och mitt/vårt pris för det är ovärderligt underbart och det finns inga tvivel inom mig, helt klart värt det!
Puss och kram
Sovit en helt hyfsad natt åtminstone, medan jag knapprar på datorn har Kalle och Bompa smurfdisco i Kalles rum. Jag funderar på om jag ska göra en upprepning av morgondagens mysfrukost med varm härlig nykokt choklad, jo, så får det nog bli.
Mattias är och handlar frukost, lunch och middag. Så är det när man bor nära affären aldrig finns det något hemma, eller det fattas åtminstone alltid saker. Tänkte kanske börja baka lite, Kalle fyller ju i slutet på månaden. Får väll se hur det går eller om det blir sängen/soffan större delen av dagen. Solen skiner ute det är lockande för själen och sinnet men för kroppen inte alls...
Mitt upp i alla graviditetsbesvär slog mig plötsligt en sak som jag glömt att framhålla nämligen det faktum att det är ett besvär väl värt det... Jo, men så är det ju om det visar sig att allt går bra och man får ett friskt barn och allt sådant så innebär ju detta ett nytt mirakel. En ny kärlek. Hoppas att kärleken i mitt bröst räcker till, men det ska det nog göra. För Kalle har jag ju så det svämmar över. En ny liten person i vår familj... det är svårt att se för sig hur det ska bli. Men att jag vill ha dig här på utsidan råder det inga tvivel om. Hålla dig, vyssa dig, pussa dig, trösta dig, älska dig mitt lilla, lilla barn, längtar tills du är här.
Så ja, det är väl värt det. Så bring it on, kom igen era sju veckor av illamående, foglossning, ryggont, snarkningar, halsbränna och allt vad det nu är, jag tar er an en efter en för i slutänden så försvinner ni och då har jag vunnit, jag ska besegra er alla och mitt/vårt pris för det är ovärderligt underbart och det finns inga tvivel inom mig, helt klart värt det!
Puss och kram
Be safe
Jag har säkert nämnt det faktum att jag på sistone blivit lite glömsk. Ja, ja... jag har alltid varit glömsk, men jag har säkert nämnt det faktum att jag på sistone blivit lite mer glömsk än vanligt.
Jag har ju bland annat glömt, vänta nu vad skulle jag skriva... jo, jag har ju glömt ta på Kalle cykelhjälmen vid tre tillfällen som jag minns. Det kan ju vara flera tillfällen som jag inte kommer ihåg. Men iallafall så idag när jag hämtade Kalle på dagis så gick jag in på dagiset för att hämta hans cykelhjälm på hyllan mäkta lättad över att den låg där för det indikerar ju på att jag faktiskt kom ihåg den på morgonen. Går ut och sätter på Kalle hjälmen samtidigt som jag småpratar lite med fröken om hur dagen varit bland röda hinkar och gröna spadar. Kalle drar mig lite i ärmen vilket jag liksom försöker ignorera och viskar lite ur mungipan, "vänta Kalle, mamma pratar med fröken"
"Men mamma, svarar Kalle, jag vill inte ha hjälmen på mig i vagnen".
Ikväll blir det en tidig kväll, tror jag behöver vila...
Fröken sa tröstande att man aldrig kan vara nog försiktig mellan skrattattackarna. De har ju trots allt också bevittnat hur jag tidigare glömt hjälmen, så kulmen för henne måste ha blivit när jag sätter på Kalle hjälmen sittandes i sin briovagn. Tack Kalle för att du sa till och besparade mig the walk of shame hem från dagis åtminstone. Nu stannar det iallafall innanför dagisets grindar och sen ja, alla de känner som de lär berätta för om den här förvirrade gravida mamman de har på dagis, ni skulle ha sett idag...
Läste något väldigt klokt idag som jag tar till mig helt och fullt av. Var inte en perfekt förälder, var lite halvbra förälder det är perfekt!
Pussen och kramen det är jag som är tokiga damen...
Jag har ju bland annat glömt, vänta nu vad skulle jag skriva... jo, jag har ju glömt ta på Kalle cykelhjälmen vid tre tillfällen som jag minns. Det kan ju vara flera tillfällen som jag inte kommer ihåg. Men iallafall så idag när jag hämtade Kalle på dagis så gick jag in på dagiset för att hämta hans cykelhjälm på hyllan mäkta lättad över att den låg där för det indikerar ju på att jag faktiskt kom ihåg den på morgonen. Går ut och sätter på Kalle hjälmen samtidigt som jag småpratar lite med fröken om hur dagen varit bland röda hinkar och gröna spadar. Kalle drar mig lite i ärmen vilket jag liksom försöker ignorera och viskar lite ur mungipan, "vänta Kalle, mamma pratar med fröken"
"Men mamma, svarar Kalle, jag vill inte ha hjälmen på mig i vagnen".
Ikväll blir det en tidig kväll, tror jag behöver vila...
Fröken sa tröstande att man aldrig kan vara nog försiktig mellan skrattattackarna. De har ju trots allt också bevittnat hur jag tidigare glömt hjälmen, så kulmen för henne måste ha blivit när jag sätter på Kalle hjälmen sittandes i sin briovagn. Tack Kalle för att du sa till och besparade mig the walk of shame hem från dagis åtminstone. Nu stannar det iallafall innanför dagisets grindar och sen ja, alla de känner som de lär berätta för om den här förvirrade gravida mamman de har på dagis, ni skulle ha sett idag...
Läste något väldigt klokt idag som jag tar till mig helt och fullt av. Var inte en perfekt förälder, var lite halvbra förälder det är perfekt!
Pussen och kramen det är jag som är tokiga damen...
