isofiasvarld

Två dagar kvar på dagis, två dagar...

Känslan som sprider sig i kroppen är panik. Sen följer sex veckor av tvåbarnshysterins terror. Jag är inte säker på vad tvåbarnshysterins terrorn är men det kan aldrig va bra...

Vad ska jag göra??? Hur ska jag roa mina barn i sex veckor??? Ständigt trött efter Oskars nattvickningar känner man sig lagom kreativ och i slag att utforska utbudet som finns i staden.

Det finns en gräns, även för min son, för hur mycket Scooby man kan kolla på. Efter att ha sett Scooby och vampyrmördaren eller vad den nu heter 500 gånger på en vecka så tröttnar nog även han.

Lekparkerna kommer bli utslitna. Så onödigt att de byggt en ny vid Tegnérskolan de skulle ha väntat tills efter sommaren...

Den där repiga, nu smått rispiga tjat och gnatskivan som spelas om och om igen dag in och dag ut kommer utan denna 15 timmar per veckas paus otvivelaktigt att brista och gå itu.

Jag vågar knappt skämta om att bli inlagd på hispan för sanningen ligger alldeles för nära fiktionen. Och mer än en gång har Mattias kallat vårat hem för ett dårhus.

Men säger någon, hur gjorde de förut då när femton timmars dagis inte fanns? Hur gjorde de då?

Ja inte f-n vet jag!!! De hade inte mobiler förr, eller datorer, dvd spelare, TV, leksaker i plast eller spolknapp på toaletten etc. Men nu har vi det JAG är van vid alla dessa bekvämlighetsinrättningar och lyxprylar. Så hur de gjorde är inte intressant. De hade väl tid att umgås och leka med sina barn vad vet jag. De behövde ju inte messa polarna fram och tillbaka 15 gånger för att stämma en träff eller kolla facebook varannan timme för att se om någon kommenterat din (tycker du själv) lite fyndiga status. De behövde ju för f-n inte ens spola...

Vilket min son inte heller gör (spolar), han hinner inte ens riva av pappret från toalettrullen. Han drar ut en bit papper till lagom längd för att kunna torka det lilla bihanget sen släpper han det så det liksom hänger kvar på rullen och dinglar. Härligt när man sedan kommer för att snyta sig...

En dag i taget, vi får se hur det går. Nu är det dags att gå. Vilket innebär att det snart alldeles för snart bara är en dag kvar på dagis. Panik i huset var ordet!!! PANIK!!!


Puss och kram
kanske åker vi till kolmården i sommar
och kollar på lamor som lommar...

Jag skulle bara torka av diskbänken inte anade jag då vad som väntade mig då hade jag ju låtit bli så klart. Som sagt jag skulle bara torka av diskbänken när jag upptäckte att disktrasan var så stel, av allt torkande av matrester som spillts under en tid (hur lång vet bara trasan), att den inte ens drog åt sig vatten. Alltså fick jag byta disktrasa. Detta gjorde jag med den bieffekten att jag då ser  att soppåsen är full, liksom kompostpåsen, behållaren för plastsortering likväl som behållaren med glas och metall. Inte bara lite fullt, utan proppfullt som i det går inte att stoppa ner en ända sak till för då sprängs behållaren. Jag stänger så snabbt det bara går med IKEAS ljuddämpande lådmojänger och börjar med att torka diskbänken.

Efter det ser jag att det ligger massa smulor på köksbänken framför fönstret som vetter mot trädgården och tar ett fastare tag i trasan lika bra att få det gjort när ändå trasan blivit nervätt. Förstska jag bara flytta på brödrosten. Att flytta på brödrostar utan att det ramlar ut tusen smulor är liksom att fylla på kaffeburken med kaffe utan att spilla ett helt omöjligt uppdrag. Därför ledde denna aktion som ni kanske förstår till att en ganska riklig hög med små fina brödsmulor både bruna och vita ligger där på köksgolvet och hånler.

Denna radda av händelser gjorde mig fruktansvärt matt och själva arbetsbördan blev som ni kanske förstår rent av övermäktig denna morgon när Kalle är lämnad på dagis, Oskar sover i vagen och allt jag ville göra var att torka av diskbänken och sätta mig i soffan och kolla på TV med en god kopp nybryggt småbeskt kaffe (för det är väl så att även kaffebryggaren skulle behöva ha sig en omgång).

Detta resulterade således i att det som blev gjort denna morgon var byta disktrasa och torka diskbänken samt ställa in brödrosten (vilket så här i efterhand jag mycket hellre skulle haft ogjort). Brygga kaffe och sedan sätta mig här framför tangenterna och smattra ner eländet. Resten mina vänner är sådant som jag fortfarande tänker att skulle kanske, men borde jag inte egentligen, jo jag ska väl göra det sen...

Puss och kram ett jobb ger mer jobb det är dagens sanning, ja tänk,
vad det kan ställa till det att torka av en bänk!

Två barn upp på stan, äta lunch och till frisören... Lite lätt ångestkänsla som inte riktigt vill ge sig. Som vanligt gick det bra så det var ju tur att jag oroa mig innan, stön, suck!!!

Alltid är det så. Det är den mest onödiga känslan i hela världen ORO. Just nu oroar jag mig för att något ska hända barnen eller att något ska hända mig så jag inte kan vara där för barnen. Det är väl något som händer när man precis fått barn som gör att man inser att livet är skört. Jag menar kan så "lätt" skapa ett liv, kan det väl lika lätt försvinna. Det är en jobbig tanke. Jag kommer ihåg att jag var känslig för det här när jag hade fått Kalle också.

Ansvaret är nästan övermäktigt ibland. Känslorna så stora för de här sårbara små barnen som behöver vägledning, kärlek och ömhet i massor.

Men som sagt för det mesta går det ju bra. Frisören var imponerad hon undrade om mina barn alltid var så här snälla. Jo, visst! Äh näää! men för det mesta, eller ibland kanske...

Konsten är att leva i nuet, det är attans så svårt ibland. Jag vet att jag stretar för att vara närvarande här och nu iallafall. Min hjärna springer iväg framåt i tiden som om jag vore en siare. En siare som förutspår massa saker att oroa sig för. Som det sedan visar sig var helt i onödan...

I nuet är ju för det mesta allt gemytligt och mysigt och roligt. Så klart inte hela tiden det vore ju urkonstigt. Men för det mesta. Ibland är det pisstråkigt och barnen är besvärliga och man vill sälja dom till högstbjudande på Tradera. Just nu är de supermysiga (Oskar sover och Kalle är hos farmor ;-)).

Jag slår ett slag för att leva i nuet och inte oroa sig en massa i förtid för sånt som man inte har en aning om. Ja, det gör jag. Nu kanske en dusch, känns som det inte blev någon igår. Funderar på att ta med Kalle på bio det var längesen bara han och jag mös nu. Vi får se just NU ska jag iallafall duscha.

Puss och kram