isofiasvarld

Klockan är kvart i tolv och livet leker... Nej, men det är lite småskönt ändå! Sitter framför datorn med kaffekoppen och bloggar i pyamas medan Kalle kollar på barnkanalen (bästa kanalen någonsin, vadå barnvakt?).

Igår hade strömmen gått, den gör det ibland ungifär en gång i veckan, vi funderar på att göra något åt det. Vi har funderat på det ganska länge nu. Men det verkar som att vi ska fortsätta med funderandet en stund till. Iallafall det jag ville komma till var att min väckarklocka stod och blinkade på 05:39 när jag gick och la mig och eftersom jag var ledig idag ställde jag aldrig klockan. Så när jag vaknade hade jag ingen aning om vad klockan var, la mig och läste några kapitel om mma Ramotswe i kvinnliga detektivbyrån nummer 1.

Böcker som jag så här i förbigående verkligen kan rekommendera. Det händer ingenting, men ändå är de väldigt mysiga och man blir glad på något sätt. Det roliga är att jag läser den på engelska, och i mitt huvud så läser jag med afrikansk brytning, det går inte att inte låta bli. Den utspelar sig i Botswana och det är mycket afrikanska namn och byar kanske därför. Den går förresten som serie på TV nu också, sevärt enligt mig.

Det jag efter dessa sedvanliga utläggningar skulle komma fram till var att jag efter en stunds läsande klev upp och kollade vad klockan var 10.55. Det var rekord för Kalle jag är välsignad med en son som vet när man ska sova ut. Han delar dessutom min uppfattning om att när det är busväder utanför fönstret ska man chilla inomhus framför datorn eller TV:n, han är mammas pojke, idag iallafall...

Så Branäs var... vet inte riktigt hur jag ska utvärdera den resan, tror jag summerar med borta bra men hemma bäst. Låt oss också säga att min son då var pappas pojke...

Vi vuxna har väll lite för bråttom i vår framfart ibland. Jag menar att kraven ibland blir lite för stora på våra små. Jag tyckte att femton minuter på skidorna var för lite, Kalle tyckte det var lagom, sen ville han göra något annat. Jag tyckte att vi skulle vara ute och ha kul i snön hela dagen, Kalle ville vara ute i en halvtimme sedan ville han gå hem och äta hamburgare. Jag kände mig som pappan i "Vi hade iallafall tur med vädret", - men bada då.... pojken står i snålblåsten när alla andra har gått hem det regnar och... ja ni kanske förstår känslan jag fiskar efter. På gränsen till sammanbrott mitt i backen med, som man inbillar sig, allas blickar på sig.

Förresten så åt vi tacos på fredagskvällen, stället hade ingen pizzeria, ni som följer min blogg vet vad jag snackar om.

Var på träning igår. Tycker att det börjar vara ett lite större gäng som kommer mer eller mindre kontinuerligt på träningarna, känns som snittet ökat iallafall. Känner också att det börjar bli lite mer go. Det är inte alls förvånande, träning och slit brukar föra med sig sammanhållning. Det skapar en VI känsla att jobba hårt mot ett och samma mål.

Som Leffe sa, medan vi springer så svetten lackar, står lindesbergslaget vid kiosken och försöker värva spelare... Farligt att sticka ut hakan sådär, det kan man få äta upp... men det känns som att vi kommer vara väl förberedda för den fighten i så fall.

18 minuter 15/15 gick som en dans, bara lite trött efteråt...

När man tittar ut genom fönstret nu känns det som grusträningarna ligger långt fram i tiden, men jag kan inte neka till att jag börjar känna ett sug efter lite större ytor. Jag är också väldigt sugen på att se vad vi kan prestera mot ett annat lag. Jag känner att det skulle vara så kul att tillsammans med mina lagkamrater stå enade på ena sidan och mäta våra krafter mot några andra... jag snackar match... det var längesen nu!

Ja, men puss och kram då, sjusovaren är vaken medan snön ligger i drivor på taken...