Den som väntar på något gott får vänta jävligt länge
Veckorna av kaskadkräkningar har äntligen upphört och på något konstigt vis upphörde den oerhörda tröttheten precis i samband med att jag gick på semester igår...
Då förstår ni att något litet gror i min mage. Ett litet syskon. Hade förträngt hur illa jag mådde med Kalle, men jag blev ju påmind förstås. Den här gången var det dock lite värre ändå. Dygnet runt, flera gånger om dagen och åksjukepiller som nog inte var så behjälpliga. Men jag vågade inte vara utan för vem vet hur jag hade mått då?
Kräkpåsen låg i handväskan på hembesöken när jag jobbade. På jobbet gick det ju bra alltid nära till toalett. Funderade ibland på om inälvorna också åkte ut i brist på annat. En lustig sak mitt upp i det här så tänkte jag kanske kan man bli av med ett par extra kilo... jag menar näring finns det ju i fettdepåerna att ta av ändå... men tror ni... nej, då... upp, upp, upp...
Nu skiter jag i det jag äter för tre, ja, tre va fan jag har inte varit på ultra ljud ännu jag vet ju för faan inte om jag väntar tvillingar. Det skulle vara en stor chock. Kände lite lätt panik när jag märkte att jag var i det välsignade tillståndet. Hur ska jag klara det, det är ju jobbigt med ett barn. Och Kalle som precis börjar bli lite mer självständig, ja, det är väl inte precis så han går upp på stan själv eller att vi lämnar honom ensam hemma men med en kompis... hehe
Hade också svårt att känna mig glad till en början, illamåendet och kräkningarna började redan i vecka 3 så det krävdes ingen Sherlock för att inse hur det var ställt. Det här är något man knappt vågar erkänna förstås för det låter förstås kallt och hemskt att man inte blir översvallande lycklig och svävar på rosa moln när man får reda på att det finns ett litet underverk som växer där i sin egen mage. Men så var det första tiden, fast under de senaste veckorna har det vänt och nu känner jag en förväntan och en oro över om något skulle gå fel, jag vill gärna göra ultraljudet snart så jag vet att du finns där och ja... lever... Och ja, jag är glad, fastän jag inte svävar utan snarare står mer stabilt med båda fötterna på jorden än någonsin.
Min graviditet med Kalle var inte problematisk på något vis, den flöt på och när de första 14 veckorna av illamående var till ända, tog 26 veckor av halsbränna över. Varför måste man gilla att vara gravid? Jag gillar konsekvensen av det, det är det underbaraste som finns och meningen med livet. Men att gå omkring och vara tjock, illamående, förstoppad och försedd med halsbränna det är inte min idé med att segla på rosa moln. Jag kan tänka mig något roligare faktiskt, men jag kanske är helt knäpp...
Så just nu efter 15 gågna veckor är det för mig bara en väntan, en väntan på något gott, och ibland kan det mig tyckas att väntan är för länge trots det gamla ordspråket. Men jag vill naturligtvis att allt ska ha sin gång och får det ha det och allt går bra så har väntan varit värd all möda såklart. Men jag skulle gärna kunna hoppa över ja, säg så här jag tycker om att göra barn och sen tycker jag om när barnet har kommit ut, det där emellan ser jag mer som något nödvändigt ont... ajajaj...
När det är dags? Jo, vi tänkte ska vi inte ta och få ett barn på juldan, det vore väl trevligt så där i juletid när det ändå inte är så mycket annat för oss med familjer än här och än där... vi firar ju bara jul sisådär tre, fyra gånger och svärfar fyller ju på juldan så en födelsdag till då vore ju bra trevligt...
Du ska veta, du lilla i mitt inre, att jag längtar och jag väntar, du får gärna komma på juldagen eller själva julafton det bestämmer du själv. Jag undrar hur du ser ut och hoppas att du har det bra. Jag ska försöka sköta mig fast jag vet att jag äter lite för mycket och rör mig alldeles för lite. Jag undrar hur din doft är och längtar efter att få snufsa in mig i din lilla nacke och jag längtar efter att hålla din lilla hand och pussa på dina mjuka kinder...
Jag längtar...
Då förstår ni att något litet gror i min mage. Ett litet syskon. Hade förträngt hur illa jag mådde med Kalle, men jag blev ju påmind förstås. Den här gången var det dock lite värre ändå. Dygnet runt, flera gånger om dagen och åksjukepiller som nog inte var så behjälpliga. Men jag vågade inte vara utan för vem vet hur jag hade mått då?
Kräkpåsen låg i handväskan på hembesöken när jag jobbade. På jobbet gick det ju bra alltid nära till toalett. Funderade ibland på om inälvorna också åkte ut i brist på annat. En lustig sak mitt upp i det här så tänkte jag kanske kan man bli av med ett par extra kilo... jag menar näring finns det ju i fettdepåerna att ta av ändå... men tror ni... nej, då... upp, upp, upp...
Nu skiter jag i det jag äter för tre, ja, tre va fan jag har inte varit på ultra ljud ännu jag vet ju för faan inte om jag väntar tvillingar. Det skulle vara en stor chock. Kände lite lätt panik när jag märkte att jag var i det välsignade tillståndet. Hur ska jag klara det, det är ju jobbigt med ett barn. Och Kalle som precis börjar bli lite mer självständig, ja, det är väl inte precis så han går upp på stan själv eller att vi lämnar honom ensam hemma men med en kompis... hehe
Hade också svårt att känna mig glad till en början, illamåendet och kräkningarna började redan i vecka 3 så det krävdes ingen Sherlock för att inse hur det var ställt. Det här är något man knappt vågar erkänna förstås för det låter förstås kallt och hemskt att man inte blir översvallande lycklig och svävar på rosa moln när man får reda på att det finns ett litet underverk som växer där i sin egen mage. Men så var det första tiden, fast under de senaste veckorna har det vänt och nu känner jag en förväntan och en oro över om något skulle gå fel, jag vill gärna göra ultraljudet snart så jag vet att du finns där och ja... lever... Och ja, jag är glad, fastän jag inte svävar utan snarare står mer stabilt med båda fötterna på jorden än någonsin.
Min graviditet med Kalle var inte problematisk på något vis, den flöt på och när de första 14 veckorna av illamående var till ända, tog 26 veckor av halsbränna över. Varför måste man gilla att vara gravid? Jag gillar konsekvensen av det, det är det underbaraste som finns och meningen med livet. Men att gå omkring och vara tjock, illamående, förstoppad och försedd med halsbränna det är inte min idé med att segla på rosa moln. Jag kan tänka mig något roligare faktiskt, men jag kanske är helt knäpp...
Så just nu efter 15 gågna veckor är det för mig bara en väntan, en väntan på något gott, och ibland kan det mig tyckas att väntan är för länge trots det gamla ordspråket. Men jag vill naturligtvis att allt ska ha sin gång och får det ha det och allt går bra så har väntan varit värd all möda såklart. Men jag skulle gärna kunna hoppa över ja, säg så här jag tycker om att göra barn och sen tycker jag om när barnet har kommit ut, det där emellan ser jag mer som något nödvändigt ont... ajajaj...
När det är dags? Jo, vi tänkte ska vi inte ta och få ett barn på juldan, det vore väl trevligt så där i juletid när det ändå inte är så mycket annat för oss med familjer än här och än där... vi firar ju bara jul sisådär tre, fyra gånger och svärfar fyller ju på juldan så en födelsdag till då vore ju bra trevligt...
Du ska veta, du lilla i mitt inre, att jag längtar och jag väntar, du får gärna komma på juldagen eller själva julafton det bestämmer du själv. Jag undrar hur du ser ut och hoppas att du har det bra. Jag ska försöka sköta mig fast jag vet att jag äter lite för mycket och rör mig alldeles för lite. Jag undrar hur din doft är och längtar efter att få snufsa in mig i din lilla nacke och jag längtar efter att hålla din lilla hand och pussa på dina mjuka kinder...
Jag längtar...
Kommentarer
Trackback
