Jag är väll ingen skogsmulle direkt

Jag kan väll inte direkt skryta med att jag är någon skogsmänniska. Om jag tänker efter så var det väll cirka 14 år sedan jag var i skogen senast. Om man inte räknar med karslund, vena och lillåspåren som faktiskt slingrar sig genom skogen.

Det var i närkes kil med Ann-Marie och Lina som kan ha varit en så där 2-3 år och med tanke på hennes nästkomande födelsedag så dök den ohyggliga siffran ovan upp. Alltså 14 år sedan. Minnet jag har är att det fanns massvis med hästflugor som bet mig hela tiden. Jag höll på att bli galen.

Innan dess när man var liten blev man utdragen i skogen av mor och farföräldrar till att plocka lingon och blåbär och diverse annat till självhushållningen, haha...

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har hittat en kantarell. Dessutom är jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle kunna låta bli att inte gå vilse. Vi tog vänster vid tallen där borta, jaha vilken av de 25? Den med gröna blad eller barr eller vad dem nu har...

Förra året kände jag suget efter en blåbärspaj och infallet för dagen ledde faktiskt till en skogsutflykt men som jag tidigare skrev vet jag inte om karslundsspåret räknas. Oj vad blåbärsris det fanns, fullt överallt och jag behövde inte oroa mig för att gå vilse heller. Det enda problemet var att det inte fanns några blåbär. Jag berättade om abret på jobbet dagen efter, hur är det möjligt att varenda blåbär blivit plockat, men det är klart det bor mycket människor i stan. Men så sa någon eller så kan det bero på att blåbärssäsongen var över för ungefär en månad sedan...

Så frysen fylls på av svamp tack vare givmilda vänligt sinnade svärföräldrar och en farfar vars svampsinne är en gåta. Att jag aldrig hittar svamp hör väll mer till faktumet att jag aldrig besöker skogen.

När Kalle och jag för ett par veckor sedan återigen var i karslundspåret inseende att blåbärssägsongen även denna gång passerat hittade massor med svampar var de av den mer rödvita sorten och jag är tämligen säker på att den är giftig så...

Min förhoppning står till Kalle som i detta nu befinner sig ute i skog och mark och lär sig om den vilda naturen i varbergaskogen. Kanske blir han familjens skogsmulle fast idag är han bara ett knytte...

Annars flyter allting på och är normalt så att säga, halsbränna, ryggont, konstiga drömmar, snarkplåster etc.

Blev sambomoster till en liten tjej som heter Emma i förrgår så liten och så söt, nu längtar man än mer inte bara på att graviditeten ska ta slut utan till att faktiskt få en bebis. Det är lika ofattbart nu som första gången. Man vet att det är en bebis som sparkar och lever rullan där inne i magen. Man ser magen röra sig, bölja, få stötar och man vet att det är en människa därinne. Ändå så surrealistiskt och ofattbart. Jag vet att det är så men jag förstår det inte, det är verkligen i den rätta bemärkelsen ett mirakel. Och om 12 veckor, ge och ta, kommer vi förhoppningsvis att få uppleva vårt andra mirakel det mina vänner är rätt fantastiskt.

Kalle har lovat att lära bebisen allt han kan först ska han nog får lära sig åka trehjuling, sen kanske gå...


Puss och kram idag skiner solen och gör mig glad liksom de vackra färgerna på höstens blad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0