Tänk att min lilla fina Kalle har varit kvar på dagis hela sommaren!
Shit vad verkligheten slår till hårt ibland en örfil rätt i nyllet. Mattias var tillbaka på jobbet och jag strandad med två små illbattingar som ville sätta sin mamma på prov redan första dagen.
Morgonen var lugn och skön i och för sig det var väl runt lunch helvetet brakade löst. Bör väl tillägga att vi sedan några dagar tillbaka lever med en obstinat, tjurig tonåring med känslosvallet därtill, iklädd Kalles skepnad. Var vår lilla Kalle emellanåt tar vägen vet jag inte men jag vill ha han tillbaks genast...
Pannkakor önskades till lunch. Att sedan gå och hälsa på på dagis var uteslutet, det var totalvägran och jag tänkte faktiskt inte bråka om den saken, det valet var Kalles. Efter att Kalle slukat eller som han själv säger "sugit upp" två pannkakor kom han på att han VILLE till dagis och hälsa på. Jag förklarar att det kan vi visst göra men nu äter de och sen har de vila men efter det kan vi gå. Mamma ska bara... ni vet steka klart pannkakorna, mata Oskar, byta blöja, ta fram regnkläderna för att matcha det ljuvliga vädret utanför de grå väggarna. Det är konstigt när det regnar och är mulet att allt plötsligt blir grått och trist.
Iallafall så steker jag på samtidigt som jag matar Oskar som mellan varje tugga och förresten sedan klockan elva gnällt och gnölat missnöjd över vad livet denna dag har att erbjuda (detta är klockan tolv). Bara en timma tänker ni, för det gjorde jag när jag skrev det. Var det bara en timme? Det kändes ju som en halv dag minst när jag stod där mitt i det... Kalle kommer ut i köket han har tagit på sig sitt regnställ fast mamma ska bara först. (Åh jag glömde tala om att jag dragit fram hela garderoben med vinter/höst kläder för en urrensning precis före pannkaksstekningen. Mitt smartaste drag? Öh, nej, faktum är att det var en av de mest korkade ideérna på länge). Nåväl, tillbaka till Kalle i regnställ i ett 28,5 gradigt kök.
"Mamma ska vi gå nu då"?
"suck"
"dubbelsuck"
Efter regnställ på och av, skrik, gap, rumsarrest och dåligt samvete och förlåt för att jag skrek på dig, beger vi oss till dagis för att hälsa på.
Vet ni att jag har världens mysigaste 4,5 åring. Fröknarna blir superglada när de ser honom och vill krama lilla söta Kalle. Han leker och skrattar med kompisarna som säger "titta Kalle P är här" "äntligen har Kalle P börjat igen"!!! Han berättar att han haft det så bra i sommar, så roligt och vad var det han sa duktigt?!
Så det är HÄR han har gömt sig, här han har varit hela sommaren (lite orättvist men lite då och då iallafall).
Men kära ni. Ni kommer inte tro att det här är sant. Tror ni inte på f-n att jag ändå när jag äntligen hittat han tar med mig fel unge hem. Den där surmulna, Oskarshatande tonåringen tar jag med igen istället. Hur kunde jag ta så fel det är ju skillnad som natt och dag?
Lilla älskade Kalle så jobbigt DU måste ha det under de här perioderna. Jag är med dig alla dagar intill tidens ände jag älskar dig gränslöst och det tror jag du vet och det är just därför du agerar ut alla dina sidor hemma för du vet att även om jag gör så här och beter mig som en halvgalning så älskar mamma och pappa mig precis lika mycket ändå. Precis lika mycket. Ja, så är det...
Kalle svor precis sitt första svärord. "SABLAR". Vem säger sablar nu för tiden, kan någon berätta det för mig?
Puss och kram ska sticka iväg och spela match nu och rensa huvudet och INTE tänka på barn på ett par timmar. Jag menar imorgon är det ju påt igen. :) Kärlek till alla!!!!
Morgonen var lugn och skön i och för sig det var väl runt lunch helvetet brakade löst. Bör väl tillägga att vi sedan några dagar tillbaka lever med en obstinat, tjurig tonåring med känslosvallet därtill, iklädd Kalles skepnad. Var vår lilla Kalle emellanåt tar vägen vet jag inte men jag vill ha han tillbaks genast...
Pannkakor önskades till lunch. Att sedan gå och hälsa på på dagis var uteslutet, det var totalvägran och jag tänkte faktiskt inte bråka om den saken, det valet var Kalles. Efter att Kalle slukat eller som han själv säger "sugit upp" två pannkakor kom han på att han VILLE till dagis och hälsa på. Jag förklarar att det kan vi visst göra men nu äter de och sen har de vila men efter det kan vi gå. Mamma ska bara... ni vet steka klart pannkakorna, mata Oskar, byta blöja, ta fram regnkläderna för att matcha det ljuvliga vädret utanför de grå väggarna. Det är konstigt när det regnar och är mulet att allt plötsligt blir grått och trist.
Iallafall så steker jag på samtidigt som jag matar Oskar som mellan varje tugga och förresten sedan klockan elva gnällt och gnölat missnöjd över vad livet denna dag har att erbjuda (detta är klockan tolv). Bara en timma tänker ni, för det gjorde jag när jag skrev det. Var det bara en timme? Det kändes ju som en halv dag minst när jag stod där mitt i det... Kalle kommer ut i köket han har tagit på sig sitt regnställ fast mamma ska bara först. (Åh jag glömde tala om att jag dragit fram hela garderoben med vinter/höst kläder för en urrensning precis före pannkaksstekningen. Mitt smartaste drag? Öh, nej, faktum är att det var en av de mest korkade ideérna på länge). Nåväl, tillbaka till Kalle i regnställ i ett 28,5 gradigt kök.
"Mamma ska vi gå nu då"?
"suck"
"dubbelsuck"
Efter regnställ på och av, skrik, gap, rumsarrest och dåligt samvete och förlåt för att jag skrek på dig, beger vi oss till dagis för att hälsa på.
Vet ni att jag har världens mysigaste 4,5 åring. Fröknarna blir superglada när de ser honom och vill krama lilla söta Kalle. Han leker och skrattar med kompisarna som säger "titta Kalle P är här" "äntligen har Kalle P börjat igen"!!! Han berättar att han haft det så bra i sommar, så roligt och vad var det han sa duktigt?!
Så det är HÄR han har gömt sig, här han har varit hela sommaren (lite orättvist men lite då och då iallafall).
Men kära ni. Ni kommer inte tro att det här är sant. Tror ni inte på f-n att jag ändå när jag äntligen hittat han tar med mig fel unge hem. Den där surmulna, Oskarshatande tonåringen tar jag med igen istället. Hur kunde jag ta så fel det är ju skillnad som natt och dag?
Lilla älskade Kalle så jobbigt DU måste ha det under de här perioderna. Jag är med dig alla dagar intill tidens ände jag älskar dig gränslöst och det tror jag du vet och det är just därför du agerar ut alla dina sidor hemma för du vet att även om jag gör så här och beter mig som en halvgalning så älskar mamma och pappa mig precis lika mycket ändå. Precis lika mycket. Ja, så är det...
Kalle svor precis sitt första svärord. "SABLAR". Vem säger sablar nu för tiden, kan någon berätta det för mig?
Puss och kram ska sticka iväg och spela match nu och rensa huvudet och INTE tänka på barn på ett par timmar. Jag menar imorgon är det ju påt igen. :) Kärlek till alla!!!!
Kommentarer
Trackback
