isofiasvarld

På onsdag nästa vecka drar dagis igång igen. Femton timmar, sorgligt nog inte per dag, nej, det är per vecka...
Bättre än inget. Tre månader är till ända, känns skönt men visst det har ändå gått bra.

Sista veckan här som gått har Kalle haft en testperiod och kört hela sitt register. Igår kväll var jag så slut så tårarna brände innanför ögonlocken. På tv:n var det livet på BB och jag tänkte stackars idioter ni vet inte vad ni ger er in på.

Idag har livet varit lungt och skönt. Vi har hållt oss i hemmets lugna vrå och Kalle har knappt varit synlig. Han har pendlat mellan lek i sitt rum och bolibompa som stått på hela dagen. Oj, tänkte jag när jag tittade in i Kalles rum och han fortfarande satt och lekte med sina legogubbar helt stilla och koncentrerat på sin färgglada IKEA matta. Det här behövde han.

Jag flänger och far i jakt på stimulin och sysselsättningen för att stilla hans behov att jag glömmer bort att han ibland precis som alla andra bara behöver lite lugn och ro. När jag själv var liten älskade att leka för mig själv. Min fantasi var livlig och fylld av rikedomar och räckte för att sysselsätta mig själv i timtal. Äpplet faller inte så långt från trädet. Kalles fantasi är minst sagt rik den är färgsprakande och levande och han måste få tid att använda den.

Just nu sitter han i och för sig i TV koma framför bolibompa tror nästan att han var så avslappnad så det rann dregel ur ena mungipan. Dörren är stängd han vill vara ifred. Oskar kör racer i gåstolen och har i sin broders ovetskap plöjt runt i hans rum.

Snart har den här dagen gått. Igår sa jag till min mamma är det meningen att man ska bäva för hur man ska ta sig igenom nästa dag? Men idag är det en bra dag. Kalle liksom jag kanske är alldeles för slut för att bråka. Imorgon är det lördag veckan är genomlevd, jihooo. Och som sagt på ons börjar dagis, så det ska nog bli bra det här. Det är ju bra att man börjar längta lite efter att jobba också.

Oj lillebror slår sig själv med en maracas.
Puss o kram