Konsten är att leva i nuet
Två barn upp på stan, äta lunch och till frisören... Lite lätt ångestkänsla som inte riktigt vill ge sig. Som vanligt gick det bra så det var ju tur att jag oroa mig innan, stön, suck!!!
Alltid är det så. Det är den mest onödiga känslan i hela världen ORO. Just nu oroar jag mig för att något ska hända barnen eller att något ska hända mig så jag inte kan vara där för barnen. Det är väl något som händer när man precis fått barn som gör att man inser att livet är skört. Jag menar kan så "lätt" skapa ett liv, kan det väl lika lätt försvinna. Det är en jobbig tanke. Jag kommer ihåg att jag var känslig för det här när jag hade fått Kalle också.
Ansvaret är nästan övermäktigt ibland. Känslorna så stora för de här sårbara små barnen som behöver vägledning, kärlek och ömhet i massor.
Men som sagt för det mesta går det ju bra. Frisören var imponerad hon undrade om mina barn alltid var så här snälla. Jo, visst! Äh näää! men för det mesta, eller ibland kanske...
Konsten är att leva i nuet, det är attans så svårt ibland. Jag vet att jag stretar för att vara närvarande här och nu iallafall. Min hjärna springer iväg framåt i tiden som om jag vore en siare. En siare som förutspår massa saker att oroa sig för. Som det sedan visar sig var helt i onödan...
I nuet är ju för det mesta allt gemytligt och mysigt och roligt. Så klart inte hela tiden det vore ju urkonstigt. Men för det mesta. Ibland är det pisstråkigt och barnen är besvärliga och man vill sälja dom till högstbjudande på Tradera. Just nu är de supermysiga (Oskar sover och Kalle är hos farmor ;-)).
Jag slår ett slag för att leva i nuet och inte oroa sig en massa i förtid för sånt som man inte har en aning om. Ja, det gör jag. Nu kanske en dusch, känns som det inte blev någon igår. Funderar på att ta med Kalle på bio det var längesen bara han och jag mös nu. Vi får se just NU ska jag iallafall duscha.
Puss och kram
Alltid är det så. Det är den mest onödiga känslan i hela världen ORO. Just nu oroar jag mig för att något ska hända barnen eller att något ska hända mig så jag inte kan vara där för barnen. Det är väl något som händer när man precis fått barn som gör att man inser att livet är skört. Jag menar kan så "lätt" skapa ett liv, kan det väl lika lätt försvinna. Det är en jobbig tanke. Jag kommer ihåg att jag var känslig för det här när jag hade fått Kalle också.
Ansvaret är nästan övermäktigt ibland. Känslorna så stora för de här sårbara små barnen som behöver vägledning, kärlek och ömhet i massor.
Men som sagt för det mesta går det ju bra. Frisören var imponerad hon undrade om mina barn alltid var så här snälla. Jo, visst! Äh näää! men för det mesta, eller ibland kanske...
Konsten är att leva i nuet, det är attans så svårt ibland. Jag vet att jag stretar för att vara närvarande här och nu iallafall. Min hjärna springer iväg framåt i tiden som om jag vore en siare. En siare som förutspår massa saker att oroa sig för. Som det sedan visar sig var helt i onödan...
I nuet är ju för det mesta allt gemytligt och mysigt och roligt. Så klart inte hela tiden det vore ju urkonstigt. Men för det mesta. Ibland är det pisstråkigt och barnen är besvärliga och man vill sälja dom till högstbjudande på Tradera. Just nu är de supermysiga (Oskar sover och Kalle är hos farmor ;-)).
Jag slår ett slag för att leva i nuet och inte oroa sig en massa i förtid för sånt som man inte har en aning om. Ja, det gör jag. Nu kanske en dusch, känns som det inte blev någon igår. Funderar på att ta med Kalle på bio det var längesen bara han och jag mös nu. Vi får se just NU ska jag iallafall duscha.
Puss och kram
Kommentarer
Trackback
