Grattis kommunen och lycka till nu tar vi semester!
Efter en vecka på jobbet var det skönt med helg. Jag är så himla trött verkar som kulmen kom idag, så nu vänder det va?. Min kollega sa när jag gick idag, vi ses imorgon om du kommer ihåg att komma hit...
På måndag börjar Mattias jobba också, Kalle börjar förskolan och Oskar skolas in på dagis. Det ska bli grymt skönt att komma in i rutinerna ändå. Jag lämnar med varm hand över Oskar och Kalle till den kommunala barnomsorgen och hoppas att de kan få lite fason på dem.
För Kalle han har knäck i öronen han hör nästan ingenting, det är sant. Det vill säga om du inte säger spela på datorn eller leka med en kompis. Det är jättekonstigt det är i princip endast de här stavelserna han hör. Fika och film funkar också. Men stavelser som äta mat, borsta tänderna, gå och kissa, duscha, gå och lägga sig, är helt ohörbara. Möjligen om man upprepar dem cirka tjugo gånger och höjer tonläget något för varje gång för att tillslut falla in i falsett att det går fram någon signal.
Men se, det är inte det ända som är drabbat honom, nej, nej.
Är det till exempel middagsdax och för långt till köket, säg en sådär fem till tio meter, ja, då kan minnet börjat krångla också. Ja, det kan bli så tillkrånglat att han istället för att gå till köket kan hamna i sovrummet eller i sitt rum eller på studsmattan ja, var som helst förutom i köket. Det är mycket oroande. Vi visste sedan tidigare att lokalsinnet är ovanligt, hm ska man säga finurligt eftersom det 95% av gångerna leder honom att gå i direkt motsatt riktning mot dit han ska men någonting säger mig att detta inte handlar om lokalsinne utan är mer minnesrelaterat.
Efter en sommar med detta finner jag att jag att falsettläget är mer eller mindre konstant åtminstone kommer det mycket snabbare och ibland direkt. Kanske är det lika bra eftersom det verkar vara det ända sättet man kan få någonting framfört på.
Tillägger här också att om det fanns ett VM i tjat så har vi the fuckin champion in da house... Är det något han kan så är det att tjata hål i huvudet på en... Men snälla mamma bara en till... Efter 357 gånger och på vippen till (eller kanske har man ett) nervsammanbrott så blir det ofta, ok en gång till men sen är det raka vägen i säng. Kalle ett poäng, mamma NOLL.
Den lilla då? Jo, Oskar har lärt sig slåss, efter att blivit klappad i huvudet ala Benny Hill stil 17 gånger om dagen i ett år och 7 månader så har han väl fått nog. Och får han inte som han vill dunkar han huvudet frustrerat i närmaste föremål, kakelvägg, parkettgolv eller asfalt spelar ingen roll. Benen brukar då också sluta fungera och han måste bli buren för att kunna förflytta sig.
Ja, det var väl allt för den här gången tror jag...
Så grattis varsågod och stort lycka till den kommunala barnomsorgen för nu tar vi semester mellan 08.00-16.30 och går till jobbet.
mina älskade och troligen högst normala barn som jag älskar så innerligt och otroligt mycket men som jag ibland blir helt galen på!
Puss och kram
På måndag börjar Mattias jobba också, Kalle börjar förskolan och Oskar skolas in på dagis. Det ska bli grymt skönt att komma in i rutinerna ändå. Jag lämnar med varm hand över Oskar och Kalle till den kommunala barnomsorgen och hoppas att de kan få lite fason på dem.
För Kalle han har knäck i öronen han hör nästan ingenting, det är sant. Det vill säga om du inte säger spela på datorn eller leka med en kompis. Det är jättekonstigt det är i princip endast de här stavelserna han hör. Fika och film funkar också. Men stavelser som äta mat, borsta tänderna, gå och kissa, duscha, gå och lägga sig, är helt ohörbara. Möjligen om man upprepar dem cirka tjugo gånger och höjer tonläget något för varje gång för att tillslut falla in i falsett att det går fram någon signal.
Men se, det är inte det ända som är drabbat honom, nej, nej.
Är det till exempel middagsdax och för långt till köket, säg en sådär fem till tio meter, ja, då kan minnet börjat krångla också. Ja, det kan bli så tillkrånglat att han istället för att gå till köket kan hamna i sovrummet eller i sitt rum eller på studsmattan ja, var som helst förutom i köket. Det är mycket oroande. Vi visste sedan tidigare att lokalsinnet är ovanligt, hm ska man säga finurligt eftersom det 95% av gångerna leder honom att gå i direkt motsatt riktning mot dit han ska men någonting säger mig att detta inte handlar om lokalsinne utan är mer minnesrelaterat.
Efter en sommar med detta finner jag att jag att falsettläget är mer eller mindre konstant åtminstone kommer det mycket snabbare och ibland direkt. Kanske är det lika bra eftersom det verkar vara det ända sättet man kan få någonting framfört på.
Tillägger här också att om det fanns ett VM i tjat så har vi the fuckin champion in da house... Är det något han kan så är det att tjata hål i huvudet på en... Men snälla mamma bara en till... Efter 357 gånger och på vippen till (eller kanske har man ett) nervsammanbrott så blir det ofta, ok en gång till men sen är det raka vägen i säng. Kalle ett poäng, mamma NOLL.
Den lilla då? Jo, Oskar har lärt sig slåss, efter att blivit klappad i huvudet ala Benny Hill stil 17 gånger om dagen i ett år och 7 månader så har han väl fått nog. Och får han inte som han vill dunkar han huvudet frustrerat i närmaste föremål, kakelvägg, parkettgolv eller asfalt spelar ingen roll. Benen brukar då också sluta fungera och han måste bli buren för att kunna förflytta sig.
Ja, det var väl allt för den här gången tror jag...
Så grattis varsågod och stort lycka till den kommunala barnomsorgen för nu tar vi semester mellan 08.00-16.30 och går till jobbet.
mina älskade och troligen högst normala barn som jag älskar så innerligt och otroligt mycket men som jag ibland blir helt galen på!
Puss och kram
Kommentarer
Trackback
