Jag ställer frågorna och jag ger svaren

1. Varför är barn så högljudda?
2. Varför måste allt förhandlas idag innan det kan utföras?
3.Varför älskar barn glass mer än sina föräldrar?
 
och slutligen...
 
4. Varför är det alltid någonting som klibbar under mina strumpor?
 
Dessa frågor tänkte jag belysa i detta inlägg efter bästa förmåga.
 
Om vi då börjar med nummer ett. Ja,varför låter dem så?
 
Vid middagsbordet, det låter högt och tjuts och gråts innan maten kommer på tallriken, det gråts och skriks under middagen för att man inte får hälla på kanel på kycklingen, och man förbannar sig själv för att kanelen står kvar där sedan frukosten för man vet att det är som gjort för att en sådan här situation uppstår.
 
Det skriks efter maten för att man inte får stå upp i stolen och kasta mat på golvet. Det skriks när man ska borsta tänderna, kissa, en mistlur ljuder när de ska lägga sig... Det skriks ta mig f-n hela tiden, eller iallafall för ofta för att man ska kunna vara vid sina sinnens fulla bruk. Ja, nu för tiden är jag nog bara vid mina sinnens halva bruk, eller en tredjedels bruk ibland.
 
Svaret är protest, det är något som inte är till belåtenhet och framförallt barnen vill ha/kräver uppmärksamhet. Det är min teori till denna misslåt.
 
Men då tänker jag nu att jag ska fasiken testa om detta funkar även för vuxna. Jag ska skrika när jag är hungrig, slå gaffeln i tallriken tills alla blir galna och då ska jag slå och skrika lite till. Sen ska jag ställa mig på stolen och kasta våffelbitar med sylt runtomkring mig så det yr i hela köket och blir kletiga sylthögar på golvet för då kanske jag kan få en komplimang eller iallafall få ligga.
 
Den andra frågan för dagen var varför har allt blivit en förhandling?
 
Med barnen pågår ständiga förhandlingar om allt för att få sin vilja igenom. Får jag äta vid datorn? Ja om du går och borstar tänderna och lägger dig utan protester sen. Man är ju så jävla dum ibland. Regel nummer ett vid förhandlingar kräv alltid en motprestation INNAN du ger efter för diverse önskemål. Det där med sen, det kommer barn aldrig ihåg. Det är jag lika säker på som att aldrig alltid stavas med ett l.
 
Får jag lördagsgodis? Ja, OM du äter upp maten först. Känns det igen?
 
Gör någon något längre utan förhandling och motkrav?
 
Killar du mig i håret snälla? OM jag får gå ut med grabbarna och dricka öl imorgon. Ja, okej då, och så killar jag Mattias i håret en liten stund.
 
Min poäng är att inget längre görs för den goda viljans skull. Inte ett ryggkli eller litet hårkill utan motprestation. Har man efter allt förhandlande med barnen blivit miljöskadad och glömt bort att man kan göra saker för någon annan utan att begära något i gengäld?
 
Den tredje frågan dök upp idag när jag insåg att Oskar skulle välja en glass framför mig. Ja, det är sant. Hade han fått frågan idag vilket han skulle välja, att få glass eller att mamma skulle gå upp i rök är jag helt övertygad om att han hade valt det första.
 
Efter att han ätit upp glassen och insett att mamma inte längre fanns, kanske han skulle ångra sig lite. Men i stundens hetta hade glassen segrat, det kan jag sätta de två sista centimetrarna av min tjocktarm på.
 
Och hur vet jag det då? Jo, för idag när jag gjorde våfflor, blandade smet, tog fram våffeljärn, smälte smör och gräddade våfflorna (alltsammans med en målmedtet fastklistrad Oskar på höften snuttandes på gosefilten och tuttandes på tutten)" frågade jag om Oskar ville ha våfflor med sylt och just glass.
 
Vid varje försök att sätta ner honom innan frågan hade ställts började han gråta och gny mamma, mamma. Varvid jag plockade upp honom igen och klistrade åter fast honom på höften, för i valet mellan tinnitus och sned höft valde jag idag sned höft.
 
Men när frågan ställdes kastade han sig ner på golvet via en akrobatisk bakåtvolt landade på fötterna, slängde nappen och snutten cirka 40 meter och gick fram till dörren (glassen är i källaren) och skanderade geeelasch, geelasch, geelasch. Jag hade lika gärna kunnat gått upp i rök för i den stunden hägrade inget annat än geelaschen.
 
Därför hävdar jag bestämt att om man är i tvåårsåldern, ge och ta några månader hit eller dit, så älskar man glass mer än sina föräldrar. Iallafall precis i den stunden som glassens vara eller icke vara uppenbarar sig.
 
Då har jag resonerat och konstaterat runt tre av mina frågor och detta för oss då vidare till den fjärde, sista och enklaste av frågeställningarna. Varför klibbar det under mina strumpor?
 
Jo, det har ni väl förstått vid det här laget. Jag protesterar något är inte till belåtenhet och jag vill ha uppmärksamhet. Därför har jag stått på stolen och skrikit och kastat våffelbitar med sylt på så det har yrt i köket och kletiga sylthögar har landat på golvet.
 
Strategin gick åt helvete, jag fick varken komplimanger eller ligga. Jag fick gå från bordet utan varken det ena eller andra och därför mina vänner klibbar det så förbannat under mina strumpor.
 
Puss och kram!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0