Armen är lös och så har han tappat ögat...
Jag vill ju inte framställa mig själv som en sådan här mamma som oroar sig för allting och förstorar upp saker. Ni vet typen som åker till vårdcentralen för en snorkråka i näsan eller ett skrubbsår på knät. Barn slår sig ju... och vissa mer än andra. Jag vill ju inte heller framstå som den där mamman som ringer till sjukvårdsupplysningen och frågar om råd vad man själv kan göra när armen är lös och så har han tappat ögat också...
Nu är det nästan så med Kalle att armen är lite lös och ögat, oj oj, eller ja alltså i förrgår så klämde han långfingret på dagis (förstås hemma har vi ju så bra koll, hehe återkommer om det). Hela fingertoppen är svullen och blå, nageln är svårt att se om den finns kvar. Sen fick han ett myggbett vid tinningen och svullnaden har idag sjunkit ner över ögat så imorse var det endast en liten springa. Giftiga rackare det där.
Kalle "den inbillade sjuke" tror inte att det går att använda armen på grund av det klämda fingret. Han går med armen i luften och blir helt hysterisk om man ens tittar på fingret.
Det är svårt att vara den balanserade mamman, jag menar det har hänt mig och jag vet flera som känt det så, att man ringt till sjukvårdsupplysning orolig för sitt barns tillstånd och blivit avfärdad som en hysterika mer eller mindre där man ber så hemskt mycket om ursäkt för att man tagit upp dyrbar vårdtid med ett sådant trivialt problem som att man är orolig för sitt barn som är sjukt.
En annan gång är man ifrågasatt för varför man inte hörde av sig tidigare. Då känner man sig ju verkligen som en bra mamma. Jag vet inte "better safe than sorry" kan jag ju tycka. Det är ju lätt att hamna i tankebanor som tänk om fingret är brutet, tänk om det är borelia och en halvsides ansiktsförlamning, tänk om? Har inte vården ett ansvar att ta mammors, och pappors såklart, oro på allvar jag menar det är ju ändå vi som känner våra barn bäst. Det finns så många exempel på när föräldrar blivit neglerade och inte tagna på allvar där det faktiskt har visat sig till slut när de fått gehör att de har haft all rätt till sin oro.
Att lita på sin instinkt är nog det bästa och att stå på sig om man vet att något inte är som det ska.
Vi är hemma idag, jag har återigen blivit rejält förkyld för sjuhundrafemtioelfte gången sen Kalle började på dagis och det börjar sätta sig på bihålorna. Det kanske är svininfluensan...
Just ja det där med att ha koll på barnen hehe... Igår var vi ju också hemma och jag stod och lagade lunch till oss hade tre "kittlar" igång och stenkoll trodde jag på Kalle. Han var ute på vår altan och jag slog ett "getöga" och ropade och frågade vad han gjorde med jämna mellanrum. Så blir det tyst ingen som svarar. Jag ropar lite högre, inget svar. Jag springer ut. Ingen där. Jag springer till staketet ut mot väggen (nej just ja det har inte kommit upp något nytt än det är ju bara över ett år sedan vi tog bort det när vi la in fjärrvärme, men det behövs ju ingen grind ut mot vägen när man har en 2,5 åring). Tittar ut på gatan ingen där. Så långt kan han inte ha hunnit. Han måste vara i trädgården, går runt tittar i vår lilla fågeldamm, ingen där heller. Kan han vara inne? Går in och nu skriker jag och rösten låter lätt desperat "KALLE", "KALLE" "ska du ha gottis"? (Nej det där med gottis säger jag inte det säger jag när jag ropar på katten men det hade kanske funkat). Iallafall så står jag och ropar i Kalles rum. Allt som allt kanske det hela utspelar sig under en tidsperiod på cirkus två-tre minuter (minutrar som känns som år). Då helt plötsligt! med lite gnissel glider garderobsdörren upp och ett krullhårigt huvud tittar ut och utbrister glatt och obekymrat "Mamma jag gömde mig".
Pussen och kramen i norrland lever samen...
