Nästan obemärkt går sommardagen över till kväll. Värmen är densamma bara lite mer skugga på tomten. Två gräsiga barn är nyduschade efter att ha badat i den lilla uppblåsbara plastpoolen som ställts upp på nyklippt gräs. Bättre gräsiga ungar än gräsliga ungar. En blomkålssoppa står och puttrar på spisen. Troligen kommer jag glömma bort den eftersom jag börjat med något annat. Men vad gör det en dag som denna?
Mannen är nöjd efter att ha kollat in Örebro Hockeys första ispass. Kvinnan är nöjd efter att ha fått spelat badminton och bakat en rabarberpaj. Barnen är nöjda över att få vara alldeles gräsiga och skrattar från magen när de glider på den lilla, lilla rutschkanan ner i den lilla lilla poolen. Det är det lilla som räknas.
Sådana här dagar trivs jag allra bäst. Värmen och vilan i att bara vara gör någonting med mig, ger mig lugn och ro.
Ingen picknick i sommar (möjligen bokstavligt talat)
Det är med skräckblandad förtjusning och en rejäl förkylning som jag äntrar en veckas föräldraledighet, ensam, alena, själv med två vildar, jag vägrar att kalla det semester. Jag ser fram emot ledighet det är inte det men jag har onda aningar om hur det kommer att bli. Tillvaron kommer vara som en minerad krigszon som när som helst kan explodera. Eller så blir det bara lugnt och härligt, småfåglarna kvittrar, gröngräsets arom sprider sig i den ljumna sommarbrisen medan de små barnen sitter på en filt och lägger pussel och trär pärlhalsband. Själv ligger jag i solstolen med en nyinköpt pocket helt uppslukad av ett bestialiskt mord eller insnärjd i en till synes olöslig kärlekstriangel men det blir förstås ändå ett lyckligt slut. Hm, vem vet konstigare saker har ju hänt eller?!
Så jag hoppas på en fredlig vecka, hissar vit flagg, och hoppas på att det blir en picknick, bokstavligt talat också! Men vi får väll se som sagt mellan kl. 16.00 och klockan 20.00 idag har jag nog sagt Kalle med gäll, förebrående, arg, besviken, hysterisk etc. röst 78 gånger och talat förmanande till Oskar cirka 3 gånger. För att inte vara övervägande galen på Kalle så håller jag tillbaka 33 gånger också när det egentligen skulle vara befogat.
Kalle och jag har pratat om en snickarbod som Emil i Lönneberga har med hasp på både insidan och utsidan och ingen av oss tycker egentligen att det är en så tokig idé. Faktiskt så ville han gärna hjälpa till att bygga den.
Vid kvällsmaten (kvällsmat och kvällsmat Kalle åt ett halvt paket tapas salami och önskade sig en hel låda salami i julklapp medan Oskar åt 0,05% yoghurt kanske inte ämnad för honom i första hand) frågade Kalle mig hur mycket jag skulle ta betalt om jag skulle sälja honom? Men älskade Kalle det förstår du väll, svarade jag, jag skulle aldrig sälja dig, inte ens för alla pengar i hela världen jag älskar ju dig du är mitt barn. Och det konstiga är att jag tror att jag menade det...
Kalle tittade på mig och skakade lite lätt på sitt fina lilla kloka huvud samtidigt som ett litet leende dök upp på läpparna men mamma du skulle kunna sälja mig för några miljoner då skulle ni vara miljonärer, du är inte särskilt smart.
Nej, men när det gäller ren skär kärlek vem tusan är smart då?
Det återstår att se om jag återkommer till jobbet om dryga veckan med brunbrända ben utvilad och redo för ett par veckors jobb innan nästa ledighet tar vid. Ett tag hade jag tänkt vara föräldraledig två veckor men jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att min smärtgräns går vid en vecka, det må ha sett ut som en skön dröm i almanackan med alla kryssen för ledigt men i verkligheten hade det varit en annan typ av dröm en sådan där som är svår att skaka av sig när man vaknar som är alldeles för påtaglig och obehaglig, nej det vill man ju inte utsätta sig för. De små vildarna har sommarlov nu och kommer få vara med farmor en vecka och Mattias en vecka också innan hela familjen har semester. Kanske vi får lägga in farmor på spa efter hennes vecka...
Men hör och häpna om mina semesterplaner sen då. Jag har nästan bestämt mig för att köpa ett tält och åka med familjen på campingsemester, för att barnen kommer tycka att tälta är jättemysigt, när det regnar kan man sitta och lyssna på regnet och äta ostbågar och spela kort. Ja, haha en tältsemester, mega mysigt!!!! Regn, sand, vildar, trångt, mygg, lyhört, gråt, skrik, jag måste vara helt galen, totalt pantad, men det blir garanterat mycket att blogga om härframöver!
Go kväll, och till alla småbarnsföräldrar där ute vill jag bara säga, happy holiday och till Mattias tack för att du finns <3
Hur arg kan man bli på en cykel? Frågan är ju förstås ganska svårdefenierbar, men iallafall så kan man bli väldigt, väldigt arg på en cykel men kanske att man kan bli ännu argare på en cykelstol. Den som jag "lite lätt" skulle montera dit. Lagen om jävligheternas jävlighet lurade runt hörnet den här dagen...
Tog med mig Oskar till cykelaffären för att hämta hem min cykel som jag frikostigt lämnat in för att få en punktering lagad. Jag hade ju mycket väl kunnat göra det själv förstås men jag vill gärna värna om den lokala cykelaffären det är så bra att den finns där om man snabbt skulle behöva köpa... öh en cykel.
Vi hämtar cykeln och jag fäller ner baksätet och får ganska lätt in hela cykeln i bilen. Blev faktiskt lite förvånad över att jag så lätt kunde få in cykeln, för jag har för mig att det varit svårt någon annan gång. Men nu kan jag till och med stänga bakluckan. Väl hemma igen är det bara ett problem... Jag får INTE ut cykeln. Jag menar inte att det bara är lite trixigt och krångligt att lirka ut den. Nej, jag menar att jag får inte ut fanskapet som jag efter ett tag (inte så lång stund) döpt aset till. Fanskapet ligger där inne och har helt plötsligt svällt? Det är precis som om jag skulle lägga ett pussel och när jag ska lägga dit sista lilla biten så är den dubbelt så stor som hålet man får såga, raspa och fila för att få dit den.
Kring benen står Oskar och drar i min jacka och vill "hjälpa" till. Jag låter min irritation naturligtvis gå ut över det stackars barnet "men sluta Oskar inte nu, akta dig, ställ dig på trottoaren, AKTA" lite för högt och lite för argt varpå han naturligtvis börjar gråta. Shit, det var precis det som behövdes!!!
Med bestämda steg går jag mot grinden, Lars är nog hemma, han är alltid hemma han kan hjälpa mig. "Kom Oskar" lirkar jag, kom älskling mamma är inte arg på dig mamma är arg på cykeln som inte vill komma ut ur bilen, snälla kom nu ska vi gå och hämta Lars. Men Oskar står kvar och grinar på en och samma fläck. Han står som fastvuxen på trottoarens gråa asfalt och liksom känner instinktivt på sig att nu vill mamma inte att jag krånglar, hon vill att jag kommer på en gång för hon är redan jätteirriterad. Och då blir förstås handlingen därefter. Han står kvar och grinar lite högre och lite mer och tänker förmodligen, "haha, där får du för att du lät din ilska över cykeln gå ut över mig, va sa du nu då"!!!
Jag säger inte mycket jag vet att det inte spelar någon roll vad jag säger han kommer förbli där tills han blir gammal och grå för precis så envis kan han vara, så jag kör med ett gammalt klassiskt maktövergrepp och utnyttjar att jag är större och starkare och lyfter upp honom och bär honom med mig under armen. När vi är framme vid dörren släpper jag ner honom öppnar och ropar på Lars... Men Lars är förstås inte hemma, haha det har ni nog redan räknat ut vid det här laget.
Så vi tågar ut igen, jag är ju egentligen en ganska snäll mamma så jag tröstar den lille först och när allt lugnat sig gör jag ett nytt försök med att få ut cykeln ur bilen. Men det är som förgjort, hur fick jag in den??? Jag är en magiker eller jag var nu har de magiska egenskaperna uppenbarligen lämnat mig. Jag kan få i myntet i en flaska med kork på men jag kan inte få ur det igen. Ganska bra ändå om man nu vill uppträda. Kanske inte ska låna folks klockor och tusenkronorssedlar och trolla med bara... Då får jag nog öva upp konditionen först.
En hjälpsam granne kommer till undsättning. Han slänger en blick in i bilen och på cykeln och utbrister "hur har du fått in den där"? Det var inga problem, svarar jag problemet är att få ut den. Med gemensamma krafter och lite våldsverkan så lyckas vi till slut dyrka ut cykeln ur bilen. "Ett sånt där cykelställ är rätt bra, säger hjälpsamma grannen" Jag tittar på honom och han får genast bråttom över gatan "ha en bra dag, hejdå".
Hrmf, tack så jättemycket för hjälpen...
Nu ska jag bara montera på barnstolen så kan vi ta en liten härlig cykeltur sen då...
Nej, naturligtvis inte. Muttrarna är ju för fan för små, hur kan man skicka med för små muttrar i paketet. Men det måste gå... Fyra skruvar och fyra muttrar ska skruvas i. Efter två varv på den första muttern är det dags att gå in och äta mat för vid det laget börjar Oskar tappa sugen igen. Jag är så där frustrerad som dynamit Harry när han inte får loss ölen... skruven ska iiiin... "titta här" säger Oskar. Jag tittar. I den lilla handen håller han en halv nyckel, en HALV cykelnyckel. Jag kollar på låset den andra halvan sitter där. "Har du haft sönder den"? säger jag lite för högt och förebrående, Oskar börjar... gråta. Kom så går vi in och äter säger jag...
När en trött liten Oskar har slagit igen dem små blå efter lunchen, går jag ut igen, jag kan inte ge mig. Nu ska skruvarna få känna på hur det är att ha och göra med super arga sur Sofia. Efter mycket möda och besvär, en lagom svärm med svärord och lite våld är stolen på plats. Inte upp och ner, bak och fram eller så, nej, den sitter precis som den ska. Lite nöjd går jag in och tänker väcka Oskar då ser jag att klockan är 02.00 på natten... Näää! Det är den ju inte jag bara skoja. Det är däremot dags att åka och hämta hem den andra lilla killen i mitt liv. Som tur är går nyckeln att få i och ur låset och då känns det ändå som att jävligheternas jävlighet börjar att dra sig tillbaka för vore han kvar (självklart är det en han) så skulle låset inte gått att få upp eller hur. Det goda har återigen segrat... eller nått.
Imorgon ska vi cykla på vår lediga dag, Oskar och jag, det har vi redan bestämt. Vi ska cykla och sjunga björnen sover och lille katt. Förhoppningsvis kommer solen att spegla sig i våra ansikten och värma våra vinterbleka armar och kanske skänka dem lite skär rodnad. Vart vi ska? Det vet jag inte vi får se vart ödet leder oss men vi ska cykla fort, så fort att jävligheternas jävlighet inte hänger med allt han ser är ryggen på en barnstol som försvinner i fjärran med två förväntans- och förhoppningsfulla tokar, de undrar vad för magiskt som kommer hända idag!
Helgen gick bra. Det resulterade i 2 kilo minus på åtta dagar. Men nu ska jag till vårdcentralen för igår fick jag så jävla ont i halsen igen. Jag har ju precis haft halsfluss i påskas.... Då trött på denna skit... Bara att pallra dig iväg och gå den där härliga bomullstopsen rullad i tonen så kräkreflexen frambringas. Japp, I like it alot!!!!!
Det är då man får börja kolla bikini i Halénskatalogen
Varför börjar man panikbanta i slutet på april? Kan det vara den analkande sommaren som börjar tränga sig på med löften om soliga, lata dagar vid sjön. Katalogerna kommer nedsvepandes i brevlådan med solbrända vackra modeller med vita "super skinny" jeans och små tighta linnen, för att inte glömma bikinisidorna. Det ser så himla läckert ut på bild tills bilden skiftar inne i hjärnan och man ser sig själv där uppe i huvudet någonstans med linnet som stannar en bit över naveln och byxorna sittandes på halva rumpan blottandes den guppande magen och myntinkastet. Desperat byter man H & M katalogen mot Haléns och börjar kolla sidorna med dambikinis med slimmande effekt. Måste ju funka eftersom de modellerna ser jävligt slimmade ut, eller!!! Får också byta katalog på grund av att den lilla trekantsöverdelen som Hennes för numera bara skulle täcka bröstvårtan och passar dem som har kupa lilla a minus. Nej här behövs allt en med lite mer stabilitet och stadga som ger ett riktigt stöd vid promenader. Det låter mer som man behöver en rollator! Ja, varför inte man skulle kanske kunna lägga upp brösten på den lilla plattan som finns mellan handtagen på rollatorn och köra omkring med dem hit och dit...
Halterneck har jag alltid gillat men det funkar inte, neej då, det blir för nedtyngt liksom. Det som hänger där framme ska lyftas upp av nacken och det orsakar nackbesvär och nya besök till naprapaten. Nej då får axlarna bära bördan, axla oket så att säga. De är lite starkare och så blir det mer jämnt fördelat. Ungefär som när man bär hem ett par kassar från ICA det gäller att fördela tyngden jämnt i två påsar så det blir lättare att bära hem dem, man kan ju inte lägga all mjölk i en kasse liksom.
Ja, tyngdlagen har sagt sitt...
Jag önskar att jag inte brydde mig det skulle va så jävla skönt att bara gå där på den soliga stranden och inte tänka på hur magen trycks ihop och bullar sig över troskanten när man böjer sig ner och ska gräva i sanden med barnen. Men eftersom man bryr sig intar man den något obekväma positionen som innebär att man måste sätta sig i sanden sätta händerna bakom ryggen och sträcka ut benen tillbakalutad för att få magen att se plattare ut. Samma position får man ha när man solar, i solstolen kan man bara använda liggläget för sitter man upp får man vita ränder på magen. Så nu ligger man och blir vit på halsen istället på grund av spanandet på barnen från lutningsläge. Jävligt obekvämt och jobbigt för magmusklerna när man sitter på det viset i sanden (och då har jag inte ens tagit upp sanden som man får i röven) och till sin förvåning märker man att det faktiskt existerar magmuskler för de börjar bränna och göra ont. Efter tre minuter i denna position har du skaffat dig träningsvärk, är det inte fantastiskt. Det är även lite svårt att gräva man får liksom kasta iväg sanden med spaden och hoppas att den träffar hinken för man vill absolut inte böja sig framåt.
Men jag är inte bitter... haha nej då!
Men så får jag då ett sådant där jävlar anamma att nu ska jag fasiken göra något åt saken och min målmedvetenhet vet inga gränser. Det räknas kalorier in och kalorier ut och det blir jävlar i mig inget fusk och inget plus på kalorikontot in. Det värsta är att det brukar gå över så himla fort...
På ett par tre dar så där...
Så det blir nog ingen större skillnad i sommar... men jag har inte gett upp riktigt än! Fast imorgon är det ju fredag och sen är det ju lördag... Åhhhh! Jag önskar det bara kunde vara mån, tis, ons och torsdag några veckor nu fram till juli. Då går det ju också fortare fram till min semester. Om inte annat kan man ju alltid börja panikbanta på måndag igen!
Lycka är när man skrivit ett långt blogginlägg och sen glömmer spara så allt bara försvinner...
Då stänger man ner skiten och väntar en vecka sen skriver man igen om någonting helt annat...
Jag undrar om jag inte egentligen är en liten pensionär? I min kropp som inte är så liten och så himla gammal ändå tror jag minsann att det bor en liten liten pensionär i sisådär 77-års åldern med krum rygg och lite sneda skrattrynkor runt munnen.
Jo, men så är det nog för jag tycker till exempel att barn är jättegulliga och säger härliga finurliga saker som man kan småle och skratta åt, men jag tycker dem är jättejobbiga när de stojar och skriker och är livliga. Ja, oj vad livliga barn är, oj oj. Oj då vad de lever de små liven...
Jag tycker att hög musik är jobbig för man hör ju inget då. Jag kan inga nya grupper som tillkommit sedan 1992 och jag vet inte vad någon dunka dunka låt heter, fast en del låtar kan vara rätt klämmiga. När (om) man går ut kan man inte prata med varandra på grund av den höga musiken (eller berodde det på hörseln, eller kanske både ock) och vad är då meningen med att gå ut? Dessutom får man ont i fötterna av att dansa och det är så himla trångt på dansgolvet. Det är helt enkelt lite besvärligt.
Ja, jag trivs nog bättre hemma i soffan framför tv:n. Visserligen handarbetar jag inte så mycket nu för tiden för jag får så ont i nacken då, men det skulle jag nog annars.
Jag gillar att dricka förmiddagskaffe, men jag kan inte dricka för mycket kaffe för då får jag ont i magen. Jag gillar mandelkubbar.
Jag oroar mig för sånt som jag inte vet om det kommer hända men jag oroar mig för säkerhets skull ändå för då har jag ju gjort det.
Jag tycker om kokt potatis och kokta grönsaker för det är lättuggat.
Jag har slutat att ta på mig osköna skor för det mesta det finns väl undantag men de blir allt färre.
Jag gillar inte kläder som sitter åt.
Jag är stel i fotlederna på morgonen när jag går upp.
Jag har förmodligen ganska mycket gråa hårstrån.
Jag får plocka strån från hakan med pincett.
Det finns små gropar i mina lår.
Jag har D-vitamin brist och äter kalkberikade D-vitamin tabletter på läkarordination.
Jag bondar verkligen lätt med 75-åringarna som jag gör hembesök hos och skulle lätt kunna bli deras kompis om inte jag var tvungen att jobba på dagtid för det är ju då man vill hitta på saker på kvällen är det alldeles för otryggt att gå ut... Jag tror jag skulle älska att spela bridge.
Och så tycker jag nog att det kanske inte vore så dumt med en sån där väska med hjul på när man går och handlar...
Jag börjar kanske balla ur lite nu... Får väl invänta 40-års krisen så det blir åt andra hållet sen då!
Nä nu börjar det väl bli dags att knyta sig klockan är mycket!
Då är det officiellt, vi äger en serviceinrättning. Hur det gick till? Ja, jag vet inte man låter väl barnen inte tänka själva och gör allt åt dem så är det väl som förgjort.
Kalle ropar att han behöver papper och snyta sig i så jag går och hämtar det, det går av bara farten. Det är ju inga fel på hans ben och han är inte sjuk mer än att det rinner snor från den lilla finmejslade snoken. Men jag tänker inte än ens tanken att säga åt honom att hämta papper själv. Så jag hämtar papper och lite nässpray, här gäller det att hålla rent för att förebygga inför den redan startade pollensäsongen. Sedan sätter mig i soffan med två Kåvepenin tabletter i handen som jag vet kommer vara obehagliga att svälja ner och tycker synd om mig själv.
(Varför gör de tabletterna så stora, när många får dem mot halsfluss och är igensvullna i svalget och knappt kan svälja? Man vill inte ens svälja sin egen saliv. Tabletterna känns gigantiska i handen och det är verkligen synd om mig. Jag tänker att det måste vara samma framställare som av det andra kåvepeninet i flytande form som får barn att regridera till treårsåldern om dem är fem. Får dem att börja suga på tummen igen, för att medicinen är så vidrig. Jag tänker att den personen har en tagg i sin sida till mänskligheten som inte vill försvinna och för det bestraffar han alla penecilinberoende stackare. Hahaha tabletterna ska göras större, stöööre, mohahaha. Äckligare medicin, den är för god, gör den äckligare, barnen ska kräkas och få paninkångest bara på själva tanken av den moooohahaha mohhahaha).
Okej ett litet utspel där sorry, men jag ryktes med kanske skickar in manuset till SVT, det kan bli någon halvbra serie där man måste slå på textningen för man hör inte vad de säger om man råkar tugga på något samtidigt.
Jag söker därmed lite förståelse från min 6-åriga son som har egen erfarenhet av detta med kåvepenin. Jag sätter mig ner och ska just till att säga något när jag blir avbruten av Master Kalle, "Var är vattnet jag beställde, jag beställde vatten och jag har inte fått något". Hörde ni? Beställde, hur hamnade vi här? Beställde? Detta får mig att börja skratta och kanske mer tänka på slaveriet i södern på 1700-talet än en serviceinrättning. Jag bugar och säger, jag ber så hemskt mycket om ursäkt min herre jag ska genast hämta vattnet. Datten, datten skriker den lille tvååringen. Du får fan hämta själv, svarar jag.
Sedan sätter jag mig ner och förklarar precis hur synd det är om mig och varför jag äter medicinen ihopp om att upplysa lite, få lite medlidande och kanske bli lite ompysslad själv. Kalle tittar på mig och säger "Jag bryr mig inte" sen fortsätter han att kolla på Bolibompa, ja, Masa säger jag så afrikanskt jag kan och går iväg lite kuvad och gör mina dagliga göromål för ingenting. Jag hoppas jag ska bli förskonad med ett mål mat lite senare när de ser hur duktig jag är. Det är bara att svälja, trots trångt svalg, och gå vidare. Slaveriet avskaffades inte på en dag det inser jag men en plan har börjat ta sin form inuti mitt huvud. En plan som kommer förändra världen, iallafall på våran lilla husplätt, det kommer att svida för vissa och andra kommer triumfera, mohahaha.
Nästa gång vi hörs lovar jag att sluta curlandet och stoppa mig själv innan jag gör allt av bara farten, ok jag kanske fortsätter byta Oskars blöjor ett tag till och lagar mat någon gång ibland, men ni förstår vad jag menar. De blir ju så självständiga i förskoleklassen så det är på tiden att den store blir det hemma också, mer iallafall. Sen är han jätteduktig på mycket men just sådana här passa-upp saker ska jag minsann sluta med och vända på, då kanske att jag får en sådan där aha upplevelse. Åh det var därför vi skaffade barn, jag har inte fått det än ;) Nästa gång kanske ni får läsa hur jag sagt till ungarna "Nä nu är det dags för er snorungar att gå och panta ölburkar", och då har de ju verkligen kommit till nytta.
Trött och grinig sätter jag mig ner vid datorn och försöker klämma fram orden. Det går ungefär lika bra som det gjorde att skita när jag var gravid och förstoppad för ett par år sedan. Trött och grinig för att ungarna inte kan låta bli varandra utan måste vara på och peta, trumma på huvudet, fälla krokben, stoppa upp tårna under näsan på varann. Men när jag särar på dem och säger åt dem och leka i varsitt rum kollar de på mig som om jag inte bara vore från yttre rymden utan helt dum i huvudet dessutom. "Vadå, vi vill leka"!?
Varvid jag bestämmer mig för att gå därifrån låta dem klå upp varandra och inte gå in i rummet förns det blir tyst i rummet för då kan man lita på att det är något lurt som hänt. Jo, det funkade faktiskt rätt bra, för mig iallafall...
Får lite förnyad energi av att inte tjata på tjugo minuter och orkar föreslå att vi ska göra vår egen melodifestival. Något som barnen lätt nappar på. Jag vet redan vilka låtar vi ska köra för det finns bara fyra låtar på deras låtlista och på ett år nu så har ingen låt vare sig kvalat sig in eller ut därifrån.
Första låten är PSY, Gangam Style, of course... Kalle och Oskar kör sina moves. Tänker att vi måste satsa på yrkesutbildningar i framtiden den där estetiska och musikaliska ådran, som jag självklart har, har inte barnen ärvt. Det blir iallafall rungande applåder efter framträdandet. Sen är det min tur. "Här kommer mamma med Amazing". Danny och jag. Dansar över golvet kör skridsko moves, robott dans, rumpspinn och moonwalk, saturday night fever, lägga i kundvagnen, twist... You name it. Jag är ganska säker på att jag kommer att vinna den här mellon.
Oskar och Kalle får köra pausunderhållningen innan det äär dags för juryn att lägga sin röst, juryn den enfaldige Kalle i det här fallet. De två andra låtarna på spellistan, I like to move it och Bananen med Kingen låten skrålar ur högtalarna och det är mycket underhållande. Copacabanana får vi inte spela här hemma eftersom den är snuskig, den är äcklig stäng av skriker Kalle när jag försöker införa något nytt och nått jag tror barnen gillar. Men varför då? Blir min fråga naturligt. "Vet du inte vad Copacabanana betyder, det betyder bajs", säger Kalle utan att vänta på något svar.
Juryn dömer sedan 9 poäng till bidrag nummer två, mamma med Amazing. Ganska högt! Men sen kommer Kalle och Oskar och de får .... nu är det spännande han drar ut på det och håller inne med det. Kan det här betyda att jag åker på stryk men någon ynka poäng tänker jag, de kommer få 10 poäng eller? Kalle och Oskar vinner med 30 POOOÄNG, skanderar Jury Kalle. "Va, 30 jag tänkte 10, säger jag snopet. "Men mamma du dansar faktiskt inte så bra", svarar Kalle han tittar på mig med en blick som säger, faktiskt ganska pinsam.
Jag bjuder på det dem skratta och hade kul, mest när jag dansa då... Men åtminstone så bråkade dem inte. Hur tror ni det kommer gå för bajslåten då? Trevlig Mellokväll därute!
ordlista för småbarnsföräldrar.... till Oskar...och avslappning vad är det?
Så där ja, då blev det här inlägget publicerat innan det var klart för en lite Oskar stod och slog på tangenterna samtidigt som jag försöker skapa... men jag fortsätter så ignorera föregående inlägg...
Det är ju så himla gulligt men klurigt med småbarnsprat här är några av Oskars bästa...
Lå-lå-la = Ishockey
po-bo = fotboll
avla = tavla
papa = lampa
lalle = Kalle
ally= sally
mappen=nappen
nint=filt
jö=mjölk
gacken=vatten
sauro=dinosaurie
baz=bajs
gär=där
gicka härå= titta här då
hejå=hejdå
Det är rätt kul att försöka lista ut vad det är han säger. Kalle förstår jag alltför väl. Du är dum mamma, du är elak.
Ja, ok jag är elak för att han måste ha överdragsbyxor på sig när det är november och minusgrader. Jag är elak när han aldrig hinner leka för att det är dags att lägga sig, fast det alltid blir försent så man nästa morgon har ett helsike att få upp honom. Måste borsta tänderna, måste äta, måste kissa, måste torka sig när han har bajsat, måste spola, måste tvätta händerna, måste, måste, måste...
Ja, ni hör ju själva vilken tjatig elak morsa jag är ;).
Men sen någon sekund senare så hör jag, mamma du är världens bästa mamma. Du är den bästa mamman i hela världen. Jag antar att jag är lite elak då också för då undrar jag, vad vill han nu då!
Men visst är det ömsom vin ömsom vatten med små. Inget är beständigt. Det händer oförutsedda saker i ett. Ibland önskar man sig bara lite lugn och ro.
Lugn och ro ja.
Jag har sedan några år tillbaka faktiskt periodvis iallafall kört en avslappningsskiva. Jag har ärvt mammas gamla cd spelare och så har jag ett par gamla flygplanslurar som jag kopplar in. Sen stänger jag dörren, lägger mig tillrätta på sängen, tänker att jag måste skaka lakanet innan jag lägger mig ikväll för det känns som jag landat på ett smärre grustag. Någon tog fel när vi skulle sanda trappen mot halkan och sandade i sängen istället. Vad konstigt. Sen startar jag cd:n. En ljuv liten svag melodi spelas upp i bakgrunden till den vänliga, släpiga, trötta rösten. Huvudet möter huvudkudden och i en ljuv harmoni.
"Lägg dig eller sätt dig så bekvämt du kan", säger rösten mycket mjukt och vilsamt.
"Mamma, Mamma", en annan stämma inte så släpig eller trött, inte heller vilsam, måhända att den är vänlig fast oftare snarare uppfodrande. "Mamma, mamma".
"Ta ett djupt andetag och knyt vänstra handen, håll andan, håll andan", fortsätter vilorösten och försöker tränga igenom och fram och vädja till mitt inre rum dit man ska hitta för att vila.
Men jag hittar ju för fan aldrig till det där jävla rummet för jag får ju aldrig vara ifred. Någonstans mellan håll andan och slappna av har jag liksom tappat bort mig, gått vilse och irrar runt i landet 110%. Jag ger upp!
Att koncentrera sig på att slappna av med två barn som springer runt i lägenheten är ungefär lika lätt som att joddla och cykla på en enhjuling samtidigt som man säger alfabetet baklänges. Då får ni en hum... Ja, jag har stängt dörren. Men jag tror de måste åka till lekparken... i Haparanda för att de inte ska höras.
Med det sagt är det bäst också att jag skriver att jag älskar mina barn och att vi ibland har fina stunder tillsammans. För att erkänna att det här med att vara tvåbarnsmamma är det mest jobbigaste och mest krävande jag någonsin gett mig inpå det får man ju inte!
2. Varför måste allt förhandlas idag innan det kan utföras?
3.Varför älskar barn glass mer än sina föräldrar?
och slutligen...
4. Varför är det alltid någonting som klibbar under mina strumpor?
Dessa frågor tänkte jag belysa i detta inlägg efter bästa förmåga.
Om vi då börjar med nummer ett. Ja,varför låter dem så?
Vid middagsbordet, det låter högt och tjuts och gråts innan maten kommer på tallriken, det gråts och skriks under middagen för att man inte får hälla på kanel på kycklingen, och man förbannar sig själv för att kanelen står kvar där sedan frukosten för man vet att det är som gjort för att en sådan här situation uppstår.
Det skriks efter maten för att man inte får stå upp i stolen och kasta mat på golvet. Det skriks när man ska borsta tänderna, kissa, en mistlur ljuder när de ska lägga sig... Det skriks ta mig f-n hela tiden, eller iallafall för ofta för att man ska kunna vara vid sina sinnens fulla bruk. Ja, nu för tiden är jag nog bara vid mina sinnens halva bruk, eller en tredjedels bruk ibland.
Svaret är protest, det är något som inte är till belåtenhet och framförallt barnen vill ha/kräver uppmärksamhet. Det är min teori till denna misslåt.
Men då tänker jag nu att jag ska fasiken testa om detta funkar även för vuxna. Jag ska skrika när jag är hungrig, slå gaffeln i tallriken tills alla blir galna och då ska jag slå och skrika lite till. Sen ska jag ställa mig på stolen och kasta våffelbitar med sylt runtomkring mig så det yr i hela köket och blir kletiga sylthögar på golvet för då kanske jag kan få en komplimang eller iallafall få ligga.
Den andra frågan för dagen var varför har allt blivit en förhandling?
Med barnen pågår ständiga förhandlingar om allt för att få sin vilja igenom. Får jag äta vid datorn? Ja om du går och borstar tänderna och lägger dig utan protester sen. Man är ju så jävla dum ibland. Regel nummer ett vid förhandlingar kräv alltid en motprestation INNAN du ger efter för diverse önskemål. Det där med sen, det kommer barn aldrig ihåg. Det är jag lika säker på som att aldrig alltid stavas med ett l.
Får jag lördagsgodis? Ja, OM du äter upp maten först. Känns det igen?
Gör någon något längre utan förhandling och motkrav?
Killar du mig i håret snälla? OM jag får gå ut med grabbarna och dricka öl imorgon. Ja, okej då, och så killar jag Mattias i håret en liten stund.
Min poäng är att inget längre görs för den goda viljans skull. Inte ett ryggkli eller litet hårkill utan motprestation. Har man efter allt förhandlande med barnen blivit miljöskadad och glömt bort att man kan göra saker för någon annan utan att begära något i gengäld?
Den tredje frågan dök upp idag när jag insåg att Oskar skulle välja en glass framför mig. Ja, det är sant. Hade han fått frågan idag vilket han skulle välja, att få glass eller att mamma skulle gå upp i rök är jag helt övertygad om att han hade valt det första.
Efter att han ätit upp glassen och insett att mamma inte längre fanns, kanske han skulle ångra sig lite. Men i stundens hetta hade glassen segrat, det kan jag sätta de två sista centimetrarna av min tjocktarm på.
Och hur vet jag det då? Jo, för idag när jag gjorde våfflor, blandade smet, tog fram våffeljärn, smälte smör och gräddade våfflorna (alltsammans med en målmedtet fastklistrad Oskar på höften snuttandes på gosefilten och tuttandes på tutten)" frågade jag om Oskar ville ha våfflor med sylt och just glass.
Vid varje försök att sätta ner honom innan frågan hade ställts började han gråta och gny mamma, mamma. Varvid jag plockade upp honom igen och klistrade åter fast honom på höften, för i valet mellan tinnitus och sned höft valde jag idag sned höft.
Men när frågan ställdes kastade han sig ner på golvet via en akrobatisk bakåtvolt landade på fötterna, slängde nappen och snutten cirka 40 meter och gick fram till dörren (glassen är i källaren) och skanderade geeelasch, geelasch, geelasch. Jag hade lika gärna kunnat gått upp i rök för i den stunden hägrade inget annat än geelaschen.
Därför hävdar jag bestämt att om man är i tvåårsåldern, ge och ta några månader hit eller dit, så älskar man glass mer än sina föräldrar. Iallafall precis i den stunden som glassens vara eller icke vara uppenbarar sig.
Då har jag resonerat och konstaterat runt tre av mina frågor och detta för oss då vidare till den fjärde, sista och enklaste av frågeställningarna. Varför klibbar det under mina strumpor?
Jo, det har ni väl förstått vid det här laget. Jag protesterar något är inte till belåtenhet och jag vill ha uppmärksamhet. Därför har jag stått på stolen och skrikit och kastat våffelbitar med sylt på så det har yrt i köket och kletiga sylthögar har landat på golvet.
Strategin gick åt helvete, jag fick varken komplimanger eller ligga. Jag fick gå från bordet utan varken det ena eller andra och därför mina vänner klibbar det så förbannat under mina strumpor.
Oj, det var knappt jag hittade hit. Varför då, då? Jo, för att...
1. jag har inte haft någon inspiration.
2. jag har inte haft någon inspiration.
och
3. jag har inte haft någon tid...
Med fyra heltidsjobb är det svårt.
1. uppfostra och ta hand om Kalle
2. uppfostra och ta hand om Oskar
3. ta hand om hus och hem
och det fjärde och minst krävande mitt jobb som arbetsterapeut/lots på kommunen.
Men det finns hopp en kvinna Elsa Johansson som jag var och lyssnade på hade sin peak och hade debuterat som författare nyligen, hon var 83. Det var hennes sista publika framträdande, hon skulle luta sig tillbaka och skriva och umgås med sin trolovade sedan 6 månader tillbaka.
Kalles 6-års trots hänger ihärdigt i och vägrar släppa taget. Det har tydligen svårt att fatta att det inte är välkommet längre. Fasen det har aldrig varit välkommet. Jo, en annankul nyhet är att Oskar gått in i sin tvåårstrots. För er som inte är där ännu eller inte kommer ihåg. Det är då de lägger sig ner och skriker hysteriskt när något inte är till belåtenhet och då går det inte att kommunicera med dem för då blir det bara värre.
Det är som vanligt med andra ord... Man hör inte sina egna tankar, provocerande ungar som vill ha uppmärksamhet 100% av din tid.
Min teori är att det blir bättre till sommaren. Att Kalles 6-års trots/kris monsterfasoner då har kapitulerat och rättat in sig i ledet med det sedesamma, snälla, hörande barnen. Ja, för mig kan han gärna få bli lite menlös också, då blir det nog lättare att få sin vilja igenom. Till sommaren har nog Oskar tvåårstrots lagt sig också. Men vänta nu var det inte treårstrotset som var värst???
Åh, men en lite solskenshistoria kan jag väl bjuda på mitt i småbarnshetset.
Kalle den lille Don Juanen har skaffat sin första flickvän. Det är en gammal bekantskap sedan tvåårsåldern. När Kalle slutade dagis och började nollan insåg han att han var KÄR!!!
Igår fick han äntligen tid med flickvännen som följde med hem. God mor som jag är hade jag köpt hem kärleksmums. Ja, det är en sådan period nu när baka är sådant som andra gör och tycker att hembakt är godare än köpt bröd. Man vänjer sig det har blivit mycket bättre och dessutom vill jag inte vara orsaken till att en massa jobbtillfällen försvinner. Flickvännen hade en lång utläggning om hur det var när man var ihop. Gällande valet av pojkvän resonerade hon som så...
När jag skulle pussa Adam gick det inget vidare, han sprang iväg. Sen provade jag med Ossian men det gick inte heller så bra. Dessutom har han förstört grinden så jag är arg på honom. Kalle fick jag pussa så jag väljer honom.
Kärleken ligger i luften, nu ska här lagas mat, tar på mig hushållerskerollen. Nu kör vi!
Allt var upplagt och klart, planerat in i minsta detalj. De två kommande veckorna skulle innebära en euforisk tid av ledighet och gemytlig samvaro med barnen. Den skulle framförallt innebära egen tid för mig, bara mig...
So far not so f......ing good... som man säger i England.
Ni som läste min tremeter långa status på facebook vet att jag söndagen innan förskolestart och dagisinskolningens första dag hade lagt ner mycket krut på att göra kommande vecka smidig. Jag gjorde för första gången i mitt liv en veckomeny och storhandlade. För att kunna storhandla fick jag rensa ur kylskåpet som var proppfullt med jag vet inte riktigt vad, men det hade ännu inte fått eget liv.
Alltså fyra kompostpåsar senare, var det storhandlat veckoplanerad meny satt med magnet på kylskåpet. (Jag hatar kylskåpsmangneter egentligen det är så jäkla fult men jag kan nu förstå charmen, sedan vi t. ex. lyckats komma till bvc i tid och hör och häpna på rätt dag. Alla varianter har gjorts. Fel dag, rätt tid, rätt tid, fel dag. Fel dag, fel tid och ja det summerar väl det hela. Men eftersom kallelsen suttit på kylskåpet och med neongul markeringspenna deklarerat dag och tid i ett par veckor så lyckades vi med bedriften att vara där precis när vi skulle).
När veckoplaneringen var klar och uppsatt, lagade jag köttgryta. Gick en trappa upp och lånade gjutjärnsgryta. Sen lades det fram kläder till barnen och till mig själv klockan ställdes på 06.30 och alla fick lägga sig i tid...
Ingen kunde somna...
08.15 Kalle lämnas på skolan. Sedan en liten morgonpromenad i solskenet. 09.00 Inskolning på dagis. 11.30 Går hem och lägger en mätt Oskar som är jättetrött och han sover sedan i tre timmar (det brukar han göra). 12.00 Mamma äter lunch och njuter av sin ensamhet och det enda ljud som hörs är tystnad. 12.30 Mamma lägger sig och tar upp en bok som ramlar ner på näsan inom några sekunder, sedan uppstår små avslappnande snusningar. 14.30 Oskar vaknar, äter mellis, mamma dricker kaffe, livet är toppen och jag längtar till nästa dag redan nu. 15.00 Hämtar Kalle på fritids.
Ni vet den där gamla LP skivan det är nu någon raspar spelarmen över hela skivan och stoppar den ljuva musiken abrupt. För som ni förstår, så är ju det här i Sofias värld och där överlever sällan drömmarnas utopier. Där är verkligheten en annan lite mer oförutsägbar och vem fan har sagt att det ska vara lätt??
Dag 1
08.00 i tid på skolgården Kalle och 200 barn till. 08.10 ingen förälder går man ska vara med första dagen i början, fast ingen har sagt det till mig. 08.15 skolklockan ringer in och 200 barn rusar mot dörrarna. Liksom Kalle... 08.17 Kalle är borta... 08.40 hittar Kalle på fel våning i fel förskoleklass, med ryggsäck, jacka och skor på tillsammans med det mest ledsnaste lilla ansikte jag någonsin har sett honom bära. Kommer in i mammas famn och gråter belgien blue krokodiltårar och allt har bara börjat helt fel. 08.50 Kalle är på rätt våning, och i rätt klassrum men på fel humör, det är inte alls kul att börja lekis. Det är läskigt och stort och mamma får inte gå, för då kommer tårarna igen. Så mamma stannar.
Mamma märker nu också att hon burit Oskar med ena armen upp och ner för trapporna i skolan, ut på skolgården, ut på gatan, upp igen och så om och om igen tills Kalle kom in i famnen och där hon sittandes på huk lyfte båda rakt upp som någon jäkla hulk bar dem i säkerhet. Mamma märker nu när hon släppt ner Kalle och han sitter tillsammans med de andra barnen att svetten rinner och att armarna är lite trötta.
09.00 Mamma ringer till dagis och säger att vi får skjuta på inskolningen av Oskar till imorgon för mamma måste stanna på skolan.
Efter lunchen händer det sig att Kalle vill vara kvar och leka, och då får jag gå hem. Oskar sover i vagnen, han har ätit ett halvt äpple som Kalle delat med honom. Glad att köttgrytan väntar där hemma och KAFFE...
Dag 2 Ställer klockan på 06.45 (en kvart till att sova måste gå bra). 08.15 ringer skolklockan in Kalle, Oskar och mamma går tillsammans upp för trapporna och hittar rätt skåp och rätt klassrum. Sen får jag gå.
08.45 installerar vi oss på dagis, nu ska här skolas in.
10.00 Oskar är så trött så dagisfröken tycker vi ska gå hem. Oskar somnar innan vi hinner ut genom grinden på dagis när vi kommer hem slänger jag mig på sängen och tänker att jag bara ska vila en liten stund. Tre timmar senare väcks jag av Oskars gny.
Dag 3 Ställer klockan på 06.40, snoozar två gånger, inser att det blir lite snoigt, vad ska ungarna ha på sig. Kalle har hostat och spytt slem i natt, status vara hemma. 07.30 ringer Mattias han får komma hem och vabba. Kalle har ont i halsen och är förkyld.
09-11.30 inskolningen på dagis går toppen. Oskar äter 10 slevar brunsås till lunch går hem mätt och nöjd och glad somnar gott.
Alla är hemma, det ska servas mackor till den sjuke, tvätten tvättas, Mattias har skurat golven så det luktar gott.
Så hittils har inget blivit som jag tänkt mig men det är mina vänner som jag sa till de andra föräldrarna, bara en ny dag i Sofias liv, bara en ny, helt vanlig dag.
Aldrig förr har det känts så bra att få träsmak i arslet!
Får ju lov att säga att att omställningen att börja jobba inte riktigt har satt sig ännu. Jag är skittrött fortfarande och det är lördagkväll.
Oj förlåt ordpolisen, man får inte säga skit, eller siit. Man får inte svära alls det är lite jobbigt eftersom jag tror jag har Tourettes light...
Om Kalle säger mamma en gång till idag tror jag att han får vara med i Guiness rekordbok, jag är faktiskt helt säker på det. Jag är också säker på att jag kommer skrika JAAAAAAAA, VAAAAAD ÄÄÄÄÄÄÄÄÄR DEEEET!!!!
Fan sov någon gång så man får lite lugn och ro och kväll. Klockan är 20.40 nu. Det är jag/vi och barnen dygnet runt känns det som. Idag har vi ändå varit iväg några timmar och ätit på Sjökrogen. Underbart gott och ljuvligt. Mattias pratade om Kalle och Oskar nästan hela tiden något jag registrerade. Fast jag vet att han njöt av att kunna sitta ner på arslet i tre timmar och bara äta utan att få nackspärr eller träningsvärk i låren av att resa sig och sätta sig 132 gånger. Aldrig förr har det känts så bra att få träsmak i arslet!
Som man bäddar får man ligga antar jag.
Är lite orolig för Sally vår katt hon är gammal och går runt och spyr. Idag spydde hon i sängen, så den är urbäddad det var precis innan vi skulle iväg idag. Nu är klockan 20.44 jag orkar inte bädda i nu. Sen blir det ännu jobbigare. Jag tror jag sover i soffan. Eller låtsas att jag somnar i soffan tills "nån" annan bäddar. Måste ringa veterinären, hoppas det inte är nått tok, gamla goa Sallan.
Imorgon kan jag väl bara få göra ingenting tack, det vore underbart.
Jag köpte en ny bok idag... en till... kanske hinner jag läsa den någon gång.
Kört LCHF i två veckor på måndag tappat 2,5 kg hoppas det håller i sig. Fast jag hade tufft att träna första veckan jag blev helt slut. I torsdags spelade jag match det gick jättebra men då hade jag ätit tårta på onsdagen för det var våran tio-årsdag och ja, då fick man väl ändå äta tårta. Så om jag bara äter lite tårta innan jag ska träna ska nog den här dieten gå bra. På tisdag är det match igen. Så det blir kondisbesök på måndag då.
Fick en superfin blomsterbukett av käresten som överraskade med att ha ordnat barnvakt och biobesök på tioårsdagen. Själv hade jag ju då köpt tårta, hjärtformade chokladpraliner, hjärtformade sourcreme snacks och fyra trisslotter. Superromantiskt, nä kanske inte men alldeles lagom i en tight budget och en tight tidsplan. Extravaganzerna tar vi sen när vi orkar. Jag valde faktiskt bio för jag kände att sitta i ett mörkt rum tillbakalutad utan att behöva prata med någon, fy fan va skönt. Jag blev erbjuden middag men jag valde mörkret och Christian Bale...
Tårtan firade vi med tillsammans med barnen det var jättemysigt tills Kalle fick ett smärre utbrott när han inte fick sova med en skruvmejsel, "får jag inte ens ha den alla dagar tills julafton" skrek han sen stormade han in och kom ut igen med en av sina små gympadojor i näven, skrek "jag, är arg". Samtidigt ser jag skon slungas ur den lilla näven och segla sig fram till bordet och landa i tårtan.
Fördrömade unge, in i snickarboa med dig och där kan du sitte...
Men eftersom han inte får sova med några verktyg vare sig skruvmejslar eller knivar så blir det väl inte så många gubbar snidade där i rummet.
Nu ska jag lägga mig i soffan och kolla på en gammal klassiker Point break, vi får se hur länge jag lyckas hålla mig vaken. Kan hända jag inte behöver resa mig någon mer gång idag. Det beror ju på ifall "nån" bäddar.
Grattis kommunen och lycka till nu tar vi semester!
Efter en vecka på jobbet var det skönt med helg. Jag är så himla trött verkar som kulmen kom idag, så nu vänder det va?. Min kollega sa när jag gick idag, vi ses imorgon om du kommer ihåg att komma hit...
På måndag börjar Mattias jobba också, Kalle börjar förskolan och Oskar skolas in på dagis. Det ska bli grymt skönt att komma in i rutinerna ändå. Jag lämnar med varm hand över Oskar och Kalle till den kommunala barnomsorgen och hoppas att de kan få lite fason på dem.
För Kalle han har knäck i öronen han hör nästan ingenting, det är sant. Det vill säga om du inte säger spela på datorn eller leka med en kompis. Det är jättekonstigt det är i princip endast de här stavelserna han hör. Fika och film funkar också. Men stavelser som äta mat, borsta tänderna, gå och kissa, duscha, gå och lägga sig, är helt ohörbara. Möjligen om man upprepar dem cirka tjugo gånger och höjer tonläget något för varje gång för att tillslut falla in i falsett att det går fram någon signal.
Men se, det är inte det ända som är drabbat honom, nej, nej.
Är det till exempel middagsdax och för långt till köket, säg en sådär fem till tio meter, ja, då kan minnet börjat krångla också. Ja, det kan bli så tillkrånglat att han istället för att gå till köket kan hamna i sovrummet eller i sitt rum eller på studsmattan ja, var som helst förutom i köket. Det är mycket oroande. Vi visste sedan tidigare att lokalsinnet är ovanligt, hm ska man säga finurligt eftersom det 95% av gångerna leder honom att gå i direkt motsatt riktning mot dit han ska men någonting säger mig att detta inte handlar om lokalsinne utan är mer minnesrelaterat.
Efter en sommar med detta finner jag att jag att falsettläget är mer eller mindre konstant åtminstone kommer det mycket snabbare och ibland direkt. Kanske är det lika bra eftersom det verkar vara det ända sättet man kan få någonting framfört på.
Tillägger här också att om det fanns ett VM i tjat så har vi the fuckin champion in da house... Är det något han kan så är det att tjata hål i huvudet på en... Men snälla mamma bara en till... Efter 357 gånger och på vippen till (eller kanske har man ett) nervsammanbrott så blir det ofta, ok en gång till men sen är det raka vägen i säng. Kalle ett poäng, mamma NOLL.
Den lilla då? Jo, Oskar har lärt sig slåss, efter att blivit klappad i huvudet ala Benny Hill stil 17 gånger om dagen i ett år och 7 månader så har han väl fått nog. Och får han inte som han vill dunkar han huvudet frustrerat i närmaste föremål, kakelvägg, parkettgolv eller asfalt spelar ingen roll. Benen brukar då också sluta fungera och han måste bli buren för att kunna förflytta sig.
Ja, det var väl allt för den här gången tror jag...
Så grattis varsågod och stort lycka till den kommunala barnomsorgen för nu tar vi semester mellan 08.00-16.30 och går till jobbet.
mina älskade och troligen högst normala barn som jag älskar så innerligt och otroligt mycket men som jag ibland blir helt galen på!
Se här vad man kan hitta ett par knappar, 100 dragmer och lite upplöst chokladpapper
När jag satte mig framför datorn idag visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om. Men se här vad man kan hitta. Vårat lilla skrivbord var helt belamrat av helt sjukt mycket grejer och ja, det får helt enkelt bli ett inlägg om det.
Och hur hamnar ens hälften av alla grejerna på skrivbordet?
Bortse då från mixen av alla öppnade och oöppnade kuvert, betalda räkningar (ej insatta i pärmar och förhoppningsvis är de ju betalda, jag har ju inte direkt satt en liten datumstämpel uppe i högra hörnet på dem), reklam och bankpapper och den lilla dosan som man använder för att betala räkningnarna med och några pennor som endå får anses som föremål som hör hemma på ett skrivbord.
Kanske ligger där i röran någonstans också kallelesen till måndagens föräldramöte som kom i början på sommaren? Men ett litet föräldramöte kan man väl glömma, Oskars första, det blir ju fler...
Stackars barn de kommer stå där och frysa när dagis och fritids är stängt lite då och då och komma en timma för tidigt eller sent när klockorna ska ställas om för vinter- eller sommartid. Jo, de får nog räkna med det. Men så får de också himla mycket kärlek som kompensation...
Men vad gör tex två knappar där på skrivbordet? En svart och en brun den svarta med en liten trasslig tråd hängande genom hålen. Eller Oskars tandborste, en Bilar dvd, ett paket plåster, ett träningskort, medlemskort från IKEA och någon hotelkedja där jag bott en gång, Star Wars bildlexikon, ett inramat foto på mina småsyskon när de var fyra och fem år, en skiftnyckel i plast, en kamoflage färgad walkie talkie, en sparbössa, ett glas med vatten, ett tomt glas, en sten, tre legobitar, en tapetserarkniv, två 20- och 50 cents mynt, 100 dragmer, en penny och femtio öre, ett överfallslarm, två bröllopsinbjudningar varav ett redan gått av stapeln, ett tillgodokvitto på Din Sko, tre teckningar, en tub hydrokortisonsalva 1% och en 1,5 liters petflaska innehållande ca tre dl vatten och fem godispapper som varit omslutna kring de underbart goda chokladbitarna Geisha lite lätt upplösta vid det här laget.
Ja, inte saknas det saker att skriva om, det är bara att öppna ögonen.
Nu har jag jobbat i fyra dagar, helt sjukt att det redan är fredag imorgon. Jag har bantat i fyra dagar, för jag fick börja om igen efter förra gångens fyra dagar. Jag är inne på min fjärde bantningsmedtod. Tre dagar har det regnat på mig (störtskur, hällregn, syndaflod) när jag åkt hem från jobbet. Det har börjat droppa precis när jag stuckit ut näsan och sedan när jag hoppat upp på cykeln och tänkt jag hinner hem har det regnat loss.
Idag sken solen när jag kom hem. Slutade lite tidigare och ilade hem och in och tog på mig linne och en liten kjol, grabbade tag i korsordet och ställde fram solstolen och la mig. Då kommer årets största moln och skymmer solen, så jag börjar frysa i det lilla linnet och den lilla kjolen. Går in sätter på en kopp kaffe, slår mig ner vid det som vi här hemma kallar skrivbord eller vet du inte vart du ska lägga det, lägg det här...
