och så har det varit julafton...
När dörren gick igen och Kalle, min lilla son åkte iväg från mamma på julafton, fällde jag en tår, faktiskt. Kände mig sedan jättelöjlig men ändå, det var faktiskt väldigt ensamt och tyst. Det är speciellt när det är jul, ingen borde vara ensam då, det blir liksom gånger tio på något vis.
Orkade iallafall ta mig samman framåt eftermiddagen och delta i julfirandet uppe hos mamma. Och den förlorade sonen och sambon kom ju hem igen fast efter Kalle Anka, tyckte nog det var borta lite länge. På eftermiddagen bakade jag till och med en frukt paj till kaffet på kvällen. Alldeles nödvändigt efter ett julbordet med en kvällsfika... Måste också tillägga att jag är väldigt glad att inte lilla "Oskar" eller vad han nu ska heta kom på julafton, drog en lättnadens suck när jag insåg att det var paserat.
Gårdagen spenderade vi som vanligt hemma hos svärföräldrarna. Svärfar fyllde 75 år och det firades med en ny rakapparat och tårta förstås. En mycket god tårta med blåbärsmousse och en after eight fyllning måste komma ihåg att be om receptet. Så himla oofta man bakar tårta bara. Det var lungt och skönt bara närmaste familjen, resten skulle komma idag. Fick snufsa lite på lilla bebis Emma också, Kalles lilla kusin på två månader. Gosigt!
Idag åkte bröderna d.y. och d.ä. hem blev en fika en trappa upp innan de begav sig. Storebror och Mio tog hans fina PV och åkte tillbaka till Uddevalla och Mats med tåget till estockholmo som jag faktiskt tror gick i tid.
Legat och vilat mest hela dagen i sängen, i soffan, suttit vid datorn. Det blir inte många knop, ska iallafall försöka snickra ihop en pizza till kvällen kylskåpet är fyllt av saker som förmodligen går att slänga på en pizza i brist på annat. Kalle har smitit upp till mormor, Mattias tittar på tipsextra, det är väldigt lugnt och skönt. Lite julstämning är det allt...
God fortsättning...
God Jul
God jul och gott nytt år!
Denna söta lilla tomtenisse börjar bli nervös inför morgondagen. Det märks!
Kom ihåg igår varför julen är barnens högtid.
Jag menar hur länge sen var det du själv sa JIHOOOO! När ni skulle ta in granen? Hur länge sedan var det du sprang och tog på dig tomtedräkten för att dekorerade granen? Som du med stor entusiasm och nyfikenhet lade paketen under granen undrandes om vart och ett av dem var till dig?
Jaja, du kanske fortfarande är nyfiken och klämmer och går och sneglar på paketen, men lets face it det är ett bra tag sedan för du har ju varit läskunnig en god tid nu, annars förstår jag inte varför du är inne på den här bloggen, jag är lite dålig på att publicera bilder men bra på mycket text, hehe...
För Kalle var det den vackraste och största, finaste granen i hela stora världen och den var VÅR. Kan möjligen vara så att den ser lite smal ut men idag har grenarna brett ut sig och pyntet och ljusen klär den och jag är benägen att hålla med Kalle den är jättefin.
Och imorgon kommer tomten, hoppas han inte kommer med något litet, mjukt, gosigt, och smärtsamt. Jag tror faktiskt jag vill vara hemma imorgon och fira jul med Kalle och familjen. Det är faktiskt lite av en rysare. Här har jag gått varje dag och manat och tjatat på honom att komma ut. Men från och med idag är du så god att hålla dig där inne, hör du det. Du verkar trivas bra och du kan gott vänta till 1 januari nu, det blir värst för dig själv om du kommer innan.
Fast det vore ju utan tvekan en julklapp som skulle slå allt som hittills och någonsin kommer att komma i min väg en julaftonskväll, det kan jag ju inte neka till.
Har skickat grabbarna till Gustavsvik, Kalle kunde nästan inte följa med han är rädd att missa julen om han åker hemifrån så jag har lovat dyrt och heligt att så inte är fallet. Mattias är lite nervös eftersom han inte kan bada med mobilen, men de kan väll alltid ropa ut i högtalarna om det skulle hända något drastiskt...
"Mattias Pettersson, ett meddelande till Mattias Pettersson, du har blivit pappa till en son, grattis"!
Puss och kram och god jul till er alla från mig den längtande mamman!
Kom snart min älskling!
Jag har märkt att jag har varit med reserverad med att prata och sjunga för magen och allt sånt där som står på nätet och i böcker att man ska göra för att barnet ska känna igen mammans röst. Jag pratar ju hela tiden, fast med andra men inte tror jag att min röst har undgått den. Jag försökte analysera varför jag kände någon slags motvilja till att prata med bebisen i magen, kom jag fram till något. Nja, jag vet inte kanske för att det trots att jag fått barn tidigare är svårt att greppa att det är en människa där inne. Kanske för att jag är rädd att det ska hända något och att jag då inte vill vara för fäst vid barnet.
Det är inget som jag går och tänker på jämt och ständigt men det hände en som jag känner precis i början av min egen graviditet att barnet dog. Att gå i nio månader och sen något sådant händer är ju fruktansvärt och kanske är det därför jag inte sjungit barnvisor och pratat med bebisen i magen kanske, jag vet faktiskt inte, kanske det helt enkelt bara inte ligger för mig att göra så. Att jag andra gången är säkrare i mig själv och gör det som känns rätt för mig istället för att göra det som står i böckerna och på nätet...
Om nu allt går som det ska och allt blir bra kommer vi ha tid till att prata och lära känna varandra. Jag vet iallafall att jag drömskt går och tittar på barnsängen och skötbordet varit ivrig att få hämta den nya röd/vitprickiga ligginsatsen till den gamla vagnen. Träffa de andra mammorna med sina bebisar, med min bebis. Byta blöjor, amma, krama, pussa och insupa doften av ljuvlig bebis, känna den lena, lena huden och håret mot min kind. Få hålla det, skydda det, älska det av hela mitt hjärta. Jag vet iallafall att jag längtar och väntar och väntar på det.
Kom snart min älskling!
Lucia
Den sötaste pepparkaksgubbe man någonsin kan tänka sig tågade in tillsammans med resten av luciorna, tomtarna i ounison bedårande sång. Vissa klämmer i från tårna och gör rörelser som visar en inlevelse som hör hemma på dramaten andra typ min underbara son gömmer sig bakom fröken och är mer upptagen av en snorkråka som bråkar lite i näsan.
Ser hur snorkråkan kommer ut och förvirring uppstår när där inte finns något papper, påhittiga sonen min böjer sig ner och torkar av sig snorkråkan på golvet. Så va den borta...
Förstår inte hur men lyckas precis som på dagiskortet finna sig inklämd och nästan osynlig bakom andra barn. De andra barnen är också bedårande men man är ju liksom där för att man vill se på se eget änglalika barn.
En skymt får vi allt när de tågar ut efter att alla sånger är sjungda och nåja nästan alla verser är lästa. Släntrar ut tre meter efter alla andra lite disträ och orsakar lite fnitter från föräldraskaran som står och trängs och svettas i det pyttelilla lekrummet som förvandlats till aula.
Själv har jag lyckats komma ner i sittande ställning på golvet, frågar om någon har numret till bärgningsbil men sen kommer jag på att jag är arbetsterapeut så jag kan ringa några kollegor och be dom komma med en personlyft.
Luciorna, tomtarna och pepparkaksgubbarna kommer in igen och radar upp sig för fotografering och allmän beskådning. Den här gången står Kalle längst fram och ståtar, eller vänta vad gör han? Står och tokriver sig på benet, det kliar så in i...
Efter en stund säger en liten lucia varför står vi bara här? Ja, det kan man undra varpå rummet plötsligt utrymms. Hittar min son i rummet intill där han går omkring med byxorna i knävecken och säger att det kliar på benet. "Precis som sin mamma", säger någon klämcheck j-la pappa, alltså va f-n? Lika bra att låtsas inte höra. Följer efter min nästan byxlöse son genom hoparna av föräldrar och barn i jakt på någon salva. Eller någonting som får det sluta klia och får honom att dra upp byxorna för guds skull....
Hunnit med lite äkta pepparkaksbak också.
Sally är mycket glad och tacksam över att hon fått en ny säng ;-)
Hoppas ni hade en lika underbar lucia som jag, puss och kram...
