Summerat 2009 fotbollsåret
Det nya året är snart här och det får en liksom att börja fundera och sammanfatta det gågna året. Hur har det varit, vad har jag gjort, vad var bra, vad var dåligt...? Jag börjar med att summera sportåret 2009...
Året 2009 summerat fotboll:
Ett poäng ett ynka poäng ni som var där vet vad jag pratar om.
+ På plussidan 2009 hamnar definitivt att Lillån dam fick en ny tränare, jag kan helt klart säga en av de bästa damtränarna i örebro län. Döm min förvåning när några spelare trots tränarsatsningen valde att lämna Lillån, jag förstår att man vill prova sina vingar men vi hade guldläge. Jag tror inte att de riktigt förstod vilken potential Leffe har som tränare och inte heller att division inte betyder allt, känslan i laget betyder mer, och jag vet eftersom jag upplevt det själv hur starkt ett lag blir genom att göra resan upp tillsammans. Och det här året skulle bli resan upp i trean med den nya tränaren det blev jag övertygad om ganska snabbt men inte dem. Jag tyckte de gjorde ett misstag som lämnade nu.
Så spelare försvann. Men jag insåg ändå snabbt när första besvikelsen lagt sig över förlusten av dessa duktiga tjejer att de (liksom jag själv och många andra före dom) måste få göra sina egna val och erfarenheter och komma på själva vad som var rätt för dem. Resan skulle bli tuffare för oss som var kvar men nog fan skulle vi ge det ett försök.
Jag tycker att vi genomför en underbart bra säsong, utifrån våra förutsättningar gör vi en kanoninsats. Vi är som sagt ett poäng från att gå upp i trean, ett poäng... Orsakerna?
En orsak till att det gick så BRA! är förstås att andra spelare klev fram (i frånvaron av andra) med stormsteg och visade storform, jag knäopererades och var borta alla matcher utom första, gjorde comeback i sista vårmatchen och spelade en halvlek. Laget tuffade på utan sin kapten och tog några tunga skalper (ÖSK bland annat). Mia intog kaptensrollen och vägledde laget i vått och torrt.
Inför hösten var det så dags för henne att lämna in kaptensbindeln till förmån för ortopedrins fortsatta sysselsättning, kaptensbindeln var således tillbaka på min vänsterarm och istället för att få spela sida vid sida bytte vi av varandra. Vilket var synd eftersom vi spelat ihop i låt oss bara säga många, många år och bådas erfarenheter som fotbollsspelare hade varit önskvärt. Till hösten och slutspelet kom våra hemvändare och bidrog till en stark höst. Ingen hade nog räknat med Lillåns framfart i 190 knyck.
Lag efter lag fick smaka på vår medicin och den var fan inte god... I varje match i slutspelet hängde vi och dinglade i vår division tre lina ett kämpande lag på en skör, skör tråd. Varje match med innebörden vinna eller försvinna. Med kniven på strupen presterade vi, ibland precis vad vi behövde, ibland var insatserna rent av heroiska. Ödet avgjordes den där höstdagen på hemmaplan...
Återbud efter återbud lämnades, sjuklingar på bänken, ett sargat Lillån men ett beslutsamt Lillån gick ut på planen. Jag vet inte om jag kännt frustrationen starkare någon gång än när en jävla fotskada satte stopp för mitt fortsatta spel tjugo minuter in i första halvlek. Sätre sprang in och la hörnorna, resten av tiden spenderade hon på bänken med halsont och förkylning, det var parodi. Högre makter hade gjort allt för att fälla krokben på oss.
När domaren blåste av matchen gick inte tårarna att hejda. Jag försökte intala mig själv att jag var löjlig som grina. Herregud div. fyra, jag gör ju det här för motion, jag bryr mig ju inte... eller?
Det är det som är grejen med fotboll förstår ni, om man är där och är med så älskar man det, man måste älska det man kan inget annat. Jag skulle kunna spela i division aldrig det spelar ingen roll, fotbollen berör, den driver fram känslor som du inte får känna någon annanstans, den ger gemenskap, den ger mig sinnesfrid, den ger mig hopp den ger mig tro, för mig är det en livsstil. Fotboll är min gud och jag gillar att gå i kyrkan ofta, speciellt när gräset blir grönt och solen skiner.
Vi står nu inför 2010 och vem vet vad 2010 har i sitt sköte... kanske en ny Marta föds? kanske vinner jag skytteligan (som vänsterback ha, som om det kommer hända, att jag spelar vänsterback alltså). Kanske, jag säger kanske går Lillån upp i trean, det som inte dödar det härdar. Vi kämpade vi förlorade men vi kom igenom det och nu är vi starkare. I år är vi inga underdogs nej, i år är vi ett lag att räkna med ett lag som motståndarna fruktar och som motståndarna respekterar. Ett lag med få svagheter. När lillån dam marscherar ut i sina gröna uniformer på matcharenan i vår kommer motståndarna be om nåd, de kommer att få bita i gräset, de kommer att falla hårt...
I år är vi ett lag att räkna med, räkna med det!!!
Med risk för att återvända ett gammalt rim varsågoda...
Puss och kram här kommer lillån dam...
Året 2009 summerat fotboll:
Ett poäng ett ynka poäng ni som var där vet vad jag pratar om.
+ På plussidan 2009 hamnar definitivt att Lillån dam fick en ny tränare, jag kan helt klart säga en av de bästa damtränarna i örebro län. Döm min förvåning när några spelare trots tränarsatsningen valde att lämna Lillån, jag förstår att man vill prova sina vingar men vi hade guldläge. Jag tror inte att de riktigt förstod vilken potential Leffe har som tränare och inte heller att division inte betyder allt, känslan i laget betyder mer, och jag vet eftersom jag upplevt det själv hur starkt ett lag blir genom att göra resan upp tillsammans. Och det här året skulle bli resan upp i trean med den nya tränaren det blev jag övertygad om ganska snabbt men inte dem. Jag tyckte de gjorde ett misstag som lämnade nu.
Så spelare försvann. Men jag insåg ändå snabbt när första besvikelsen lagt sig över förlusten av dessa duktiga tjejer att de (liksom jag själv och många andra före dom) måste få göra sina egna val och erfarenheter och komma på själva vad som var rätt för dem. Resan skulle bli tuffare för oss som var kvar men nog fan skulle vi ge det ett försök.
Jag tycker att vi genomför en underbart bra säsong, utifrån våra förutsättningar gör vi en kanoninsats. Vi är som sagt ett poäng från att gå upp i trean, ett poäng... Orsakerna?
En orsak till att det gick så BRA! är förstås att andra spelare klev fram (i frånvaron av andra) med stormsteg och visade storform, jag knäopererades och var borta alla matcher utom första, gjorde comeback i sista vårmatchen och spelade en halvlek. Laget tuffade på utan sin kapten och tog några tunga skalper (ÖSK bland annat). Mia intog kaptensrollen och vägledde laget i vått och torrt.
Inför hösten var det så dags för henne att lämna in kaptensbindeln till förmån för ortopedrins fortsatta sysselsättning, kaptensbindeln var således tillbaka på min vänsterarm och istället för att få spela sida vid sida bytte vi av varandra. Vilket var synd eftersom vi spelat ihop i låt oss bara säga många, många år och bådas erfarenheter som fotbollsspelare hade varit önskvärt. Till hösten och slutspelet kom våra hemvändare och bidrog till en stark höst. Ingen hade nog räknat med Lillåns framfart i 190 knyck.
Lag efter lag fick smaka på vår medicin och den var fan inte god... I varje match i slutspelet hängde vi och dinglade i vår division tre lina ett kämpande lag på en skör, skör tråd. Varje match med innebörden vinna eller försvinna. Med kniven på strupen presterade vi, ibland precis vad vi behövde, ibland var insatserna rent av heroiska. Ödet avgjordes den där höstdagen på hemmaplan...
Återbud efter återbud lämnades, sjuklingar på bänken, ett sargat Lillån men ett beslutsamt Lillån gick ut på planen. Jag vet inte om jag kännt frustrationen starkare någon gång än när en jävla fotskada satte stopp för mitt fortsatta spel tjugo minuter in i första halvlek. Sätre sprang in och la hörnorna, resten av tiden spenderade hon på bänken med halsont och förkylning, det var parodi. Högre makter hade gjort allt för att fälla krokben på oss.
När domaren blåste av matchen gick inte tårarna att hejda. Jag försökte intala mig själv att jag var löjlig som grina. Herregud div. fyra, jag gör ju det här för motion, jag bryr mig ju inte... eller?
Det är det som är grejen med fotboll förstår ni, om man är där och är med så älskar man det, man måste älska det man kan inget annat. Jag skulle kunna spela i division aldrig det spelar ingen roll, fotbollen berör, den driver fram känslor som du inte får känna någon annanstans, den ger gemenskap, den ger mig sinnesfrid, den ger mig hopp den ger mig tro, för mig är det en livsstil. Fotboll är min gud och jag gillar att gå i kyrkan ofta, speciellt när gräset blir grönt och solen skiner.
Vi står nu inför 2010 och vem vet vad 2010 har i sitt sköte... kanske en ny Marta föds? kanske vinner jag skytteligan (som vänsterback ha, som om det kommer hända, att jag spelar vänsterback alltså). Kanske, jag säger kanske går Lillån upp i trean, det som inte dödar det härdar. Vi kämpade vi förlorade men vi kom igenom det och nu är vi starkare. I år är vi inga underdogs nej, i år är vi ett lag att räkna med ett lag som motståndarna fruktar och som motståndarna respekterar. Ett lag med få svagheter. När lillån dam marscherar ut i sina gröna uniformer på matcharenan i vår kommer motståndarna be om nåd, de kommer att få bita i gräset, de kommer att falla hårt...
I år är vi ett lag att räkna med, räkna med det!!!
Med risk för att återvända ett gammalt rim varsågoda...
Puss och kram här kommer lillån dam...
Så ett jätte tack för den här säsongen till alla kämpar med ett stort fotbollshjärta och så klart ett ... GOTT NYTT ÅR!
Er tillgivne kapten
Kommentarer
Trackback
