Barnkalaset...
Har ni märkt att man när man får barn inte längre får vara sjuk? Den här tiden på året gör det ju inte mindre olägligt att dra på sig snorkråkor i näsan heller.
Gårdagen genomled jag på jobbet fram till halv fyra innan jag kunde avlägsna mig hem till soffan och sova med två täcken över mig. I cirka en halvtimme, sen kom Kalle hem, men han var så go när jag talade om att mamma var sjuk. "mamma kan du prata"? "mamma har du ont i magen"? "mamma har du ont i huvudet"? Sen klappade han mig på kinden och pussade pannan och la sig bredvid. "Mamma jag vill sova bredvid dig" Tack gull, det helar en tröttkörd frusen snorig mamma.
Idag sen då var det bara att kliva upp och ge sig ut till marieberg, vaddå febern var ju borta så... Väl där kan jag säga att det gick undan. Jag tror sällan att en mer effektiv införskaffning av julklappar har skådats, det gick helt enkelt min väg och tack vare det kunde jag snart vara hemma för att vila igen... trodde jag...
Står och slår in några julklappar när Mattias får telefon och en väldigt besvärande min och lite svettningar som bryter fram i pannan. Lägger på och säger... "barnkalaset är idag, det är nu". Men det är ju omöjligt för jag har ju skrivit upp i min almanacka att kalaset är imorgon söndag, shit, fan, shit, shit!!!! Vi kommer på en gång, skriver upp portkoden på med skjorta och jeans på Kalle, som tur är har jag åtminstone redan köpt present.
Framme vid porten upptäcker jag att jag glömt portkoden hemma, trevar efter mobilen i fickan, huvudet är som en ballong med fetvadd intryckt. Mobilen är kvar hemma. Mattias får jag din mobil, jag har glömt koden hemma. (Tur man bor i tvåfamiljshus så morsan kan springa ner och kolla). Den ligger hemma på laddning, så klart, liksom hur enkelt ska det få vara. Springer till bilen och åker hem igen och hämtar koden, tillbaka och in på kalaset en timme och 17.5 minuter för sent.
Nu är man lagom mör, det där med att vara sjuk är bara att glömma, det tillhör den förgågna. Tänk den tiden då man kunde ligga flera dagar i sängen med högar av snorpapper runt omkring sig och halvdrukna glas med avslagen cola stående på sängbordet. Håret var lika rufsigt som Elisabeth Höglunds, under näsan lyste huden röd efter alla snytningar med alldeles för hårt toapapper och hela jaget osade av sexighet.
Ja, vad kan man göra mer än att skratta åt eländet. Jag undrar bara nu när ska jag hitta julefrid? Idag på TV var det en kvinna som gjorde egen senap och efter det gjorde hon egen leverpastej. Själv undrar jag när ska jag hitta tiden att köpa och griljera vår färdigkokta julskinka?
Puss och kram
till jul önskar jag mig så ni vet,
mer lugn och frid i ett stort paket!
Gårdagen genomled jag på jobbet fram till halv fyra innan jag kunde avlägsna mig hem till soffan och sova med två täcken över mig. I cirka en halvtimme, sen kom Kalle hem, men han var så go när jag talade om att mamma var sjuk. "mamma kan du prata"? "mamma har du ont i magen"? "mamma har du ont i huvudet"? Sen klappade han mig på kinden och pussade pannan och la sig bredvid. "Mamma jag vill sova bredvid dig" Tack gull, det helar en tröttkörd frusen snorig mamma.
Idag sen då var det bara att kliva upp och ge sig ut till marieberg, vaddå febern var ju borta så... Väl där kan jag säga att det gick undan. Jag tror sällan att en mer effektiv införskaffning av julklappar har skådats, det gick helt enkelt min väg och tack vare det kunde jag snart vara hemma för att vila igen... trodde jag...
Står och slår in några julklappar när Mattias får telefon och en väldigt besvärande min och lite svettningar som bryter fram i pannan. Lägger på och säger... "barnkalaset är idag, det är nu". Men det är ju omöjligt för jag har ju skrivit upp i min almanacka att kalaset är imorgon söndag, shit, fan, shit, shit!!!! Vi kommer på en gång, skriver upp portkoden på med skjorta och jeans på Kalle, som tur är har jag åtminstone redan köpt present.
Framme vid porten upptäcker jag att jag glömt portkoden hemma, trevar efter mobilen i fickan, huvudet är som en ballong med fetvadd intryckt. Mobilen är kvar hemma. Mattias får jag din mobil, jag har glömt koden hemma. (Tur man bor i tvåfamiljshus så morsan kan springa ner och kolla). Den ligger hemma på laddning, så klart, liksom hur enkelt ska det få vara. Springer till bilen och åker hem igen och hämtar koden, tillbaka och in på kalaset en timme och 17.5 minuter för sent.
Nu är man lagom mör, det där med att vara sjuk är bara att glömma, det tillhör den förgågna. Tänk den tiden då man kunde ligga flera dagar i sängen med högar av snorpapper runt omkring sig och halvdrukna glas med avslagen cola stående på sängbordet. Håret var lika rufsigt som Elisabeth Höglunds, under näsan lyste huden röd efter alla snytningar med alldeles för hårt toapapper och hela jaget osade av sexighet.
Ja, vad kan man göra mer än att skratta åt eländet. Jag undrar bara nu när ska jag hitta julefrid? Idag på TV var det en kvinna som gjorde egen senap och efter det gjorde hon egen leverpastej. Själv undrar jag när ska jag hitta tiden att köpa och griljera vår färdigkokta julskinka?
Puss och kram
till jul önskar jag mig så ni vet,
mer lugn och frid i ett stort paket!
Kommentarer
Trackback
