Om att leva i nuet, spotify och bungyjump...
Skönt med fredag, veckans bästa dag om ni frågar mig. Hela helgen ligger framför en och som vanligt så är det inbokat saker både på lördag och söndag. Jag tror att vi är så jäkla pressade att få ihop allting idag så vi planerar och planerar för att hinna med allt vi ska göra sen så vi glömmer att vara här och nu... ja, så kan det va...
Älskar spotify, en helt ny musikvärld har öppnat sina dörrar för mig. Jag har varit rätt usel på att lyssna på musik senaste åren faktiskt, men nu sitter jag på kvällarna framför bloggen, facebook, eller något och lyssnar på massa underbar musik. Igår kväll blev det Dire straits och deras live album Alchemy, jag lyssnar inte så mycket på dem annars men just deras livealbum är helt fantastiskt. Låten Tunnel of love är över fjorton minuter lång. Jag har lite minnen förknippade till den skivan, den första riktigt riktiga kärleken på ett varmt och soligt cypern, bungy jump och bikini i storlek 36. Ja, då förstår ni att det var länge sedan. Dire straits har väll gjort skivor sen 60-talet...
Just nu lyssnar jag på Elin Sigvardssons och Lars Erikssons låt Love. Det är en skön låt.
Haha jag kom och tänka på när jag hoppade bungy jump, jag hade en baddräkt från Reebook i lila, cerise och grönt den gick upp så där underbart högt över höftkammarna och hade korsade band i ryggen. En riktig liten läckerbit var jag. Jag kommer ihåg att jag fick posera sittandes i bungykillens knä, en cypriot med gles mustach och femton tänder (fick just en liten rysning). Min dåvarande kille jobbade nämligen på cypern och jag var där och hälsade på och han hade fixat ett kanonpris på bungyhopp av mustaschkillen. Nämligen två hopp till priset av ett. Inte fan va man klok någonstans, men det är något visst med att vara ung och dum och känna sig odödlig. (Det ända bungyjumpandet som sker nu är i matstrupen sura uppstötningar som åker upp och ner för man har magkatarr för att man planerar och inte lever här och nu).
Jag hoppade två gånger, det var en adrenalinkick som hette duga. Första hoppat fick jag åka upp med en fyrtioårig engelsman som fått ett hopp i present av sin familj. Han hade åkt upp och ner i korgen fem gånger och inte vågat hoppa när de kom på att han kunde åka upp tillsammans med mig och se på när jag hoppade så att han såg att det inte var något farligt...
Stackarn han var grön i ansiktet och till råga på allt var han tvungen att se på när min beniga röv försvann ner mot vattnet. Jag kan väll inte säga att jag slängde mig ner mot djupet utan att blinka, jag var skiträdd förstås och benen var som spagetti som liksom böjde sig över kanten och till slut drog med sig resten av kroppen men jag hoppade.
Jag tror han hette Jim eller Tim eller nått han hade ju bara nått den mogna åldern då vi tänker och förmodligen hade han läst om bungyjump olyckan i tidningen dagen innan för mogna män läser nyheterna, han hoppade aldrig. Så när han moloket och föga imponerande lufsade iväg med något sänkt självförtroende åkte jag upp och hoppade igen... Ja, så kan det va...
Jag börjar hamna där än är det en bit kvar till 40 men sist vi var på Liseberg vågade jag inte åka nedskjutet... men uppskjutet vågar jag än, det finns allstå skjut som jag fortfarande vågar ta del av...
Nä men sov gott då och kom ihåg att livet sker nu...
Pussar och kramar till fotografier har man ramar...
(undra om jag inte redan använt det rimmet, skit samma det var så bra så det går att återanvända).
