isofiasvarld

En doft sprider sig i huset och det är inte en unken doft av gamla träningskläder och odammade hyllor. Det är i och för sig inte heller en doft av ajax. Nej det är doften av nybakat...

Jag kan ju inte direkt slänga mig med epitetet bullmorsa (skulle möjligen vara för att jag tycker om att äta bullar då men inte är det för att jag bakar ofta iallafall). Doften som sprider sig vittnar om att baket dock kanske inte var så avancerat som vid tillverkningen av ljuvliga kanelbullar. Men ändock, en vällustig doft som får det att vattnas lite i munnen och får kaffetarmen att vakna till liv.

Idag tror jag det var första gången som man kan säga att vi (Kalle och jag) verkligen bakade tillsammans. Han blir snart tre år och någonting i bakväg har jag väll åstadkommit under den tiden, men inte är det mycket. När jag gick hemma och han var så liten att han bara sov eller låg på golvet och pilla på babygymet, då hade man ju tid att baka. Men sedan jag började jobba så har nog den talangen (en av mina många) fått stå åt sidan.

Riktigt mysigt var det iallafall, jag brände bara smöret en gång för att det var så kul att vispa ägget och sockret med elvispen så vi glömde att smöret stod och puttrade för fullt på spisplattan. Vi smälte nytt smör och hade i resten av ingridienserna lite på måfå får jag nog lov att säga. Kalle ville ju själv och det är inte så lätt att fylla upp ett dl mått till bredden, nej, det är lättare att ta lite mindre flera gånger. Och då får man ju liksom höfta till det under glada tillrop som att "nu är det nog lagom, äh ta lite till, det blir nog bra".

Bakningen förde mig sig en hel del "må bra" faktorer iallafall:
1. Göra någonting tillsammans.
2. Efteråt är Kalle nöjd ett tag och kan leka själv så jag kan blogga.
3. Kalle lär sig kökssysslor snart kan han baka åt mig.
4. Kalle lär sig ansvar han fick även hjälpa till att röja efter baket ytterliggare saker han kan sköta själv sedan.
5. Kalle vill inte ha lunch för att han åt så mycket smet (jag slipper laga).
6. Vi har färsk sockerkaka till kaffet om några minuter (vad dum jag är här har vi ju lunchen).
7. Min sambo blir glad för att jag en gång i halvåret lever upp till husmorsdrömmen.
8. Det känns bra att kunna säga på måndag när folk frågar vad man gjorde i helgen, "ja, vi bakade lite och sådär", det låter så normalt och bra tycker ni inte?
9. Nej , förresten det finns gränser för hur mycket en j-la sockerkaka kan åstadkomma.

Ja, just det ni vet den här goda smeten som blir när man bakar sockerkaka. När man har vispat ihop det sista brukar man ju inte slå av visparna sådär jättehårt mot kanten så ganska mycket smet sitter kvar på visparna. Tänk er hur jag för smeten mot munnen, känner hur det börjar vattnas i munnen, sneglar åt sidan där Kalle står och ser in i ett par nästan tårfyllda stora sneda rådjursögon och... slaget är förlorat. 

När man får barn och de barnen börjar hjälpa till med bakandet, då vet man nu blir det ingen mer smetätning.  Mina smetätar dagar är räknade, nej inte ens räknade de är över.

Smet eller ingen smet det var iallafall en mysig stund vi hade när vi stod där med mjöliga kinder och vispade med elvispen. Och nu kommer belöningen så tills nästa gång ha det så gott!

Puss och kram på datorn kan man få SPAM!


Bild på sockerkakan, (eller hur) :0)