Kom snart min älskling!
Medan bullen i ugnen bara jäser och jäser börjar det närma sig jul. Tankarna inför den här julen är många. Är vi hemma? Är vi fyra? Vem är det som flyttar in? Hur kommer det bli med Kalle? Hur kommer det blir med mina känslor? Hur kommer han se ut? Kommer allt gå bra?
Jag har märkt att jag har varit med reserverad med att prata och sjunga för magen och allt sånt där som står på nätet och i böcker att man ska göra för att barnet ska känna igen mammans röst. Jag pratar ju hela tiden, fast med andra men inte tror jag att min röst har undgått den. Jag försökte analysera varför jag kände någon slags motvilja till att prata med bebisen i magen, kom jag fram till något. Nja, jag vet inte kanske för att det trots att jag fått barn tidigare är svårt att greppa att det är en människa där inne. Kanske för att jag är rädd att det ska hända något och att jag då inte vill vara för fäst vid barnet.
Det är inget som jag går och tänker på jämt och ständigt men det hände en som jag känner precis i början av min egen graviditet att barnet dog. Att gå i nio månader och sen något sådant händer är ju fruktansvärt och kanske är det därför jag inte sjungit barnvisor och pratat med bebisen i magen kanske, jag vet faktiskt inte, kanske det helt enkelt bara inte ligger för mig att göra så. Att jag andra gången är säkrare i mig själv och gör det som känns rätt för mig istället för att göra det som står i böckerna och på nätet...
Om nu allt går som det ska och allt blir bra kommer vi ha tid till att prata och lära känna varandra. Jag vet iallafall att jag drömskt går och tittar på barnsängen och skötbordet varit ivrig att få hämta den nya röd/vitprickiga ligginsatsen till den gamla vagnen. Träffa de andra mammorna med sina bebisar, med min bebis. Byta blöjor, amma, krama, pussa och insupa doften av ljuvlig bebis, känna den lena, lena huden och håret mot min kind. Få hålla det, skydda det, älska det av hela mitt hjärta. Jag vet iallafall att jag längtar och väntar och väntar på det.
Kom snart min älskling!
Jag har märkt att jag har varit med reserverad med att prata och sjunga för magen och allt sånt där som står på nätet och i böcker att man ska göra för att barnet ska känna igen mammans röst. Jag pratar ju hela tiden, fast med andra men inte tror jag att min röst har undgått den. Jag försökte analysera varför jag kände någon slags motvilja till att prata med bebisen i magen, kom jag fram till något. Nja, jag vet inte kanske för att det trots att jag fått barn tidigare är svårt att greppa att det är en människa där inne. Kanske för att jag är rädd att det ska hända något och att jag då inte vill vara för fäst vid barnet.
Det är inget som jag går och tänker på jämt och ständigt men det hände en som jag känner precis i början av min egen graviditet att barnet dog. Att gå i nio månader och sen något sådant händer är ju fruktansvärt och kanske är det därför jag inte sjungit barnvisor och pratat med bebisen i magen kanske, jag vet faktiskt inte, kanske det helt enkelt bara inte ligger för mig att göra så. Att jag andra gången är säkrare i mig själv och gör det som känns rätt för mig istället för att göra det som står i böckerna och på nätet...
Om nu allt går som det ska och allt blir bra kommer vi ha tid till att prata och lära känna varandra. Jag vet iallafall att jag drömskt går och tittar på barnsängen och skötbordet varit ivrig att få hämta den nya röd/vitprickiga ligginsatsen till den gamla vagnen. Träffa de andra mammorna med sina bebisar, med min bebis. Byta blöjor, amma, krama, pussa och insupa doften av ljuvlig bebis, känna den lena, lena huden och håret mot min kind. Få hålla det, skydda det, älska det av hela mitt hjärta. Jag vet iallafall att jag längtar och väntar och väntar på det.
Kom snart min älskling!
Kommentarer
Trackback
