Är du korädd?

Redan onsdag igen, jag tyckte nyss jag satt här och skrev onsdag = ledig dag. Tiden flyger och man behöver inte ens ha särskilt kul...

Var och tränade igår iallafall. Första träningen på vad blir det 2 veckor drygt. Dessuto var det första grusträningen. Jag är ju inte som alla andra när det gäller grus. Jag är faktiskt ett fan av grus. Det svider lite extra på knäskålarna när man glidtacklar.

Nej, jag vet faktiskt inte vad det beror på. Kanske att man känner sig lite utsläppt efter att ha kaskat runt inomhus hela vintern. Vinter som det faktiskt fortfarande är. Men planen var jättebra torr och fin måste jag säga. Det går ju naturligtvis inte att liknas med känslan när man släpps ut på gräs. Det låter som jag beskriver en kossa, men det är ju faktiskt inte helt galet för man känner sig (kan jag tro) precis som en ko som släpps på grönbete.

Nu har jag ju aldrig frågat en ko om hur det känns. Men det ser man ju... (funderar på när man ser det...) jo, men på TV har jag sett det någon gång. Jag är uppvuxen på landet men jag har inga minnen från att jag skulle ha varit med när morfar släppte ut tjurarna och kvigorna. Det är fullt möjligt att jag aldrig var med för jag är lite korädd.
Jag tänkte alltid att jag skulle vara med i det där TV-programmet Kurt Olsson hade när han intervjuade folk uppe på ett tak i en jättesoffa. Han började alltid med att fråga om de var korädda. Det var ingen som var det och vet jag att jag tänkte att jag skulle ha varit med för jag hade svarat ja.

Jag var rädd för i princip alla djuren på morfars bondgård, grisarna var lite otäcka, inte ens kultingarna var så söta de skriker så. Kalvarna var ju söta förstås men jag vågade aldrig sticka in handen i munnen så där som de andra gjorde för att kalven skulle få tutta lite. Nej, fy det var läskigt. Sen fanns det råttor i lagården. Låt oss bara säga ingen fan av råttor.

Oh en gång hade morfar ner havre eller va fan de åt i en stor binge på hjul från en silo det forsar ner från en behållare som är på skullen ovanför lagårn. Tänk va många fina bonniga uttryck jag ändå kan...
Iallafall så kom det ner en stor jäkla kattråtta rätt ner i det där de skulle äta. Nära döden upplevelse, garanterat.

Min värsta upplevelse, och jag tror det är den värsta än idag var en annan grej som hände. Det var inte när jag sjönk ner till knäna i dynghögen som fyraåring. Det var inte när jag rasa genom skullen heller eller när jag ramlade ner från eken, åkte pulka nerför grusgropen över stock och sten och slog i svanskotan heller nej det var något mycket mycket värre som skapade men för livet än idag lider jag av det hemska som hände. Men det mina vänner berättar jag om en annnan dag....

Snacka cliffhanger...

Puss och kram solen skiner himlen är blå vad det är skönt att leva då


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0