isofiasvarld

Vägen hem från lekparken till oss är fylld av faror och roliga äventyr. Ni hade säkert ingen aning om detta. Men precis efter övergångsstället vid Tegnérskolan kliver du in i en fantasivärld där precis allt kan hända. Först finner du en smal, smal passage med hemska stup på vardera sida. Så djupa att man inte kan se var dem slutar. Man måste balansera väldigt försiktigt för att inte falla ner i det oändliga gapande svarta hål som finns där under.

En bit längre fram reser sig ett väldigt gallerstängsel. Det är kraftigt och högt och man förstår att här bakom gallret bor det någonting väldigt farligt. Och naturligtvis är det så för där bor nämligen jättekrokodilerna med sina väldiga gap och vassa tänder och inte minst de fruktansvärda virajorna, de äter människor. Stick in fingret där och du mister hela handen i ett nafs. Virajorna är så snabba att du kanske inte ens hinner se dem.

Snabbt vill man gå vidare för efter det höga gallret med de blodtörstiga krokodilerna och de vilda virajorna  bor det ett gäng tigrar. Här kan man stanna till för de är faktiskt ganska gosiga. Men var på din vakt ibland får de lust att ta ett litet bett. Men för det mesta vill de bara kela.

Därefter kommer man fram till ett högt kargt berg. På det berget bor det en gammal grå älg med stora, stora horn. Det är lite oklart varför älgen har flyttat upp på berget och inte bor i skogen som andra älgar gör det hade varit mer logiskt. Men vägen hem från lekparken är allt annat än logisk. Den är mystisk och spännande och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn.

Det finns några mindre sjöar att ta sig över också, men det går ganska lätt. Man bara simmar några tag och luktar du inte som stekt kyckling är du nog ganska säker för hajarna.

Värre är det med laserstrålarna. Nåde den som trampar på en laserstråle denförsvinner upp i rök. Laserstrålarna slingrar sig mellan plattorna så därför tvingas man hoppa och slå volter och krypa från platta till platta för att undvika att sluta sina dagar som ett ända stort rökmoln.

Vi trotsar stup och branta berg. Vi passerar livsfarliga djur som försöker ta oss när vi smiter förbi. Vi får visa vår smidighet när vi balanserar och hoppar över laserstrålarna som hotar vår existens. Vi simmar över sjöarna och skrattar faran i ansiktet och till slut når vi hemmets trygga vrå.

När man tänker efter kanske det inte är så konstigt att en promenad på ca 657 meter tar 24,5 minuter för en fyra snart femåring. Nej, tänker man efter så är det inte så konstigt alls.

I förrgår när vi började närma oss hemmet vände sig Kalle om och sa "stanna mamma". Lite irriterad över att vi aldrig kommer hem någon gång (första reaktionen) stannar jag för jag tänker vi har ju faktiskt inte alls bråttom jag är ju föräldraledig hemma med mina barn (andra reaktionen). Kalle tittar på mig med sina stora bruna pepparkornsögon och säger att han måste viska mig en grej. Det killar lite i örat visktekniken är sådär och lämnar en del att önska jag får anstränga mig för att höra vad han viskar. Men orden som svepar in i mitt öra är klara och tydliga och ett leende spricker upp över hela mitt ansikte och värmen sprider sig i kroppen (och jag har inte trampat på laser) "mamma, du är min söta lilla prinsessa och jag älskar dig så mycket".

Åh, vad jag älskar dig min lilla prins!

Puss och kram ha en mysig dag. Ansträng dig lite extra för att tänka positivt som första reaktion du kan bli förvånad. Det är så enkelt att vara häxan surtant men så mycket roligare att vara den goda fen.