Jag är ingen jävla skogsmulle

Då och då får någon av Mattias och mig den brighta idén att vi ska göra någonting med hela familjen. Det händer inte så ofta men när det väl har hänt dröjer det ofta länge tills det händer igen...

Här kan jag försäkra er om att allt är precis som vanligt.

Sen sist har jag bantat tre gånger med tre olika dieter och gått ner tre kilo.

Jag har tränat tre gånger på tre månader och känner mig grymt i form. 

Jag har färgat håret tre gånger och övergett det blonda hårsvallet. Det hände sig en dag när jag tittade mig själv i spegeln och såg Maria Montesami dyka upp mitt emot. Utseende mässigt alltså, för rent intelligensmässigt befinner jag mig i underläge. Det är inte jag som är gift med en mångmiljonär och tjänar pengar på att hänga upp tassels i hus.

Så brunetten är tillbaka med lite smått och gott i bakfickan.

Ja, så...

då och då får vi alltså lite ljusa ideér som oftast baktänder innan vi ens lämnat huset. Den här gången skulle vi grilla. Engångsgrill? Nej, nej vi gör upp egen eld, tar med tidningspapper, ved, hammare och kniv samt en obstinat 5- och en 1-åring som inte fattar någonting...

Förberedelserna var klara ryggsäcken packad med grillgrejer. Kylväskan fylld med korv och bröd, gofika och duktiga mamman hade bakat pinnbröd. Solen sken och fåglarna kvittrade alla var glada... eller vänta nu, Oskar stod och grina och hängde i duktiga mammans ben medan hon packade i ordning och Kalle ville inte åka för han ville kolla på youtube på datorn.

När de skrikande barnen äntligen var på plats i bilen tillsammans med förhoppningsvis det mesta av packningen klev lugnet in och samtliga i den lilla familjen drog på smilbanden och såg fram emot en skön dag fylld med glada skratt och spännande äventyr...

Vi åkte mot skogen... Karslunds herrgårds bakgård, nära nog... Fina grillplatser, fint väder, glada barn, söta fåglar... fåglar... Jag hinner inte mer än att sätta ner fikakorgen och tre små runda ankor kommer vaggande mot oss. Mat, mat, mat, mat, de låter så jag lovar de här säger inte kvack.

Sjas, sjas små ankorna sjas, säger jag med lite lätt darrande läpp (jag har en lite lätt fobi för fåglar, som jag försöker att inte överföra på mina barn. Det går sådär).

Okej tre ankor kan jag hantera hyfsat jag kan ju sitta vid elden och grilla dit kommer de inte. Tre sekunder senare är himlen fylld med kajor som seglar över våra huvuden och hungrigt inväntar att smulorna ska börja falla. Har ni någon gång sett en ettåring äta så vet ni likaväl som kajorna att smulorna kommer att falla och att smulorna är många och stora. Ett tag är himlen svart och tankarna går till Alfreds Hitcocks hemska rysare. Jag är säker nu att slutet är nära. 

Jag sätter mig och trycker vid elden som vi faktiskt lyckats med. Fåglar gillar inte eld. Mattias jagar barnen runt området och försöker förhindra Oskar att gå rakt ut i ankdammen. Kalle försöker rädda sin mamma genom att jaga fåglarna han säger att de inte är farliga men de har lite svårt för att lämna människor ifred. Fågelsvärmen avtar något och jag fokuserar på grillandet.

Jag försöker att balansera fyra grillpinnar på en gång och precis när jag får till det, sittandes i en mycket konstig ställning med armar och ben, vänder vinden så all rök blåser rakt i mitt ansikte, det svider så in i helv... och tårarna rinner jag ser ingenting och då ramlar först den ena korven ner i elden och sen den andra. Pinnbrödet blir svart och jag skriker med gråten i halsen att jag skiter i det här j-la grillandet jag vill åka hem till stan (fast vi kanske ändå är i stan redan men inte tillräckligt i stan) och steka korv under fläkten och köpa färdiggräddat bröd på ICA. Jag hatar det här jag är ingen jävla skogsmulle, jag vill inte mer.

Bredvid sitter dem... precis när jag verkligen var säker på att ingen barnfamilj i hela världen kan ha mysigt på sådana här utflykter så ser jag dem. Mamman och pappan den lilla flickan som leker bredvid bordet och den lilla bebisen som sover så sött i sin vagn. De äter och fåglarna tycks inte störa, dessutom har de underhållning på hög nivå. De skakar lite lätt på sina huvuden och tänker amatörer.

F-n va det svider jag tror jag blivit rökskadad, packar trevande ner allt i väskorna som jag kommer åt. Har alla tryckt i sig en korv. Kom nu ungar nu åker vi till farmor i västhaga och fikar...

Den här dagen har börjat bra som den oftast brukar. Precis när jag slår upp ögonen är det lugnt och skönt, sen börjar det...

Puss och kram det blir sällan som man tänkt sig när man har små,
oftast lägger sig allt på en helt annan nivå!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0