isofiasvarld

 

Tog med mig Oskar till cykelaffären för att hämta hem min cykel som jag frikostigt lämnat in för att få en punktering lagad. Jag hade ju mycket väl kunnat göra det själv förstås men jag vill gärna värna om den lokala cykelaffären det är så bra att den finns där om man snabbt skulle behöva köpa... öh en cykel.

 

Vi hämtar cykeln och jag fäller ner baksätet och får ganska lätt in hela cykeln i bilen. Blev faktiskt lite förvånad över att jag så lätt kunde få in cykeln, för jag har för mig att det varit svårt någon annan gång. Men nu kan jag till och med stänga bakluckan. Väl hemma igen är det bara ett problem... Jag får INTE ut cykeln. Jag menar inte att det bara är lite trixigt och krångligt att lirka ut den. Nej, jag menar att jag får inte ut fanskapet som jag efter ett tag (inte så lång stund) döpt aset till. Fanskapet ligger där inne och har helt plötsligt svällt? Det är precis som om jag skulle lägga ett pussel och när jag ska lägga dit sista lilla biten så är den dubbelt så stor som hålet man får såga, raspa och fila för att få dit den.

 

Kring benen står Oskar och drar i min jacka och vill "hjälpa" till. Jag låter min irritation naturligtvis gå ut över det stackars barnet "men sluta Oskar inte nu, akta dig, ställ dig på trottoaren, AKTA" lite för högt och lite för argt varpå han naturligtvis börjar gråta. Shit, det var precis det som behövdes!!!

 

Med bestämda steg går jag mot grinden, Lars är nog hemma, han är alltid hemma han kan hjälpa mig. "Kom Oskar" lirkar jag, kom älskling mamma är inte arg på dig mamma är arg på cykeln som inte vill komma ut ur bilen, snälla kom nu ska vi gå och hämta Lars. Men Oskar står kvar och grinar på en och samma fläck. Han står som fastvuxen på trottoarens gråa asfalt och liksom känner instinktivt på sig att nu vill mamma inte att jag krånglar, hon vill att jag kommer på en gång för hon är redan jätteirriterad. Och då blir förstås handlingen därefter. Han står kvar och grinar lite högre och lite mer och tänker förmodligen, "haha, där får du för att du lät din ilska över cykeln gå ut över mig, va sa du nu då"!!!

 

Jag säger inte mycket jag vet att det inte spelar någon roll vad jag säger han kommer förbli där tills han blir gammal och grå för precis så envis kan han vara, så jag kör med ett gammalt klassiskt maktövergrepp och utnyttjar att jag är större och starkare och lyfter upp honom och bär honom med mig under armen. När vi är framme vid dörren släpper jag ner honom öppnar och ropar på Lars... Men Lars är förstås inte hemma, haha det har ni nog redan räknat ut vid det här laget.

 

Så vi tågar ut igen, jag är ju egentligen en ganska snäll mamma så jag tröstar den lille först och när allt lugnat sig gör jag ett nytt försök med att få ut cykeln ur bilen. Men det är som förgjort, hur fick jag in den??? Jag är en magiker eller jag var nu har de magiska egenskaperna uppenbarligen lämnat mig. Jag kan få i myntet i en flaska med kork på men jag kan inte få ur det igen. Ganska bra ändå om man nu vill uppträda. Kanske inte ska låna folks klockor och tusenkronorssedlar och trolla med bara... Då får jag nog öva upp konditionen först.

 

En hjälpsam granne kommer till undsättning. Han slänger en blick in i bilen och på cykeln och utbrister "hur har du fått in den där"? Det var inga problem, svarar jag problemet är att få ut den. Med gemensamma krafter och lite våldsverkan så lyckas vi till slut dyrka ut cykeln ur bilen. "Ett sånt där cykelställ är rätt bra, säger hjälpsamma grannen" Jag tittar på honom och han får genast bråttom över gatan "ha en bra dag, hejdå".

 

Hrmf, tack så jättemycket för hjälpen...

 

Nu ska jag bara montera på barnstolen så kan vi ta en liten härlig cykeltur sen då...

 

Nej, naturligtvis inte. Muttrarna är ju för fan för små, hur kan man skicka med för små muttrar i paketet. Men det måste gå... Fyra skruvar och fyra muttrar ska skruvas i. Efter två varv på den första muttern är det dags att gå in och äta mat för vid det laget börjar Oskar tappa sugen igen. Jag är så där frustrerad som dynamit Harry när han inte får loss ölen... skruven ska iiiin... "titta här" säger Oskar. Jag tittar. I den lilla handen håller han en halv nyckel, en HALV cykelnyckel. Jag kollar på låset den andra halvan sitter där. "Har du haft sönder den"? säger jag lite för högt och förebrående, Oskar börjar... gråta. Kom så går vi in och äter säger jag...

 

När en trött liten Oskar har slagit igen dem små blå efter lunchen, går jag ut igen, jag kan inte ge mig. Nu ska skruvarna få känna på hur det är att ha och göra med super arga sur Sofia. Efter mycket möda och besvär, en lagom svärm med svärord och lite våld är stolen på plats. Inte upp och ner, bak och fram eller så, nej, den sitter precis som den ska. Lite nöjd går jag in och tänker väcka Oskar då ser jag att klockan är 02.00 på natten... Näää! Det är den ju inte jag bara skoja. Det är däremot dags att åka och hämta hem den andra lilla killen i mitt liv. Som tur är går nyckeln att få i och ur låset och då känns det ändå som att jävligheternas jävlighet börjar att dra sig tillbaka för vore han kvar (självklart är det en han) så skulle låset inte gått att få upp eller hur. Det goda har återigen segrat... eller nått.

 

Imorgon ska vi cykla på vår lediga dag, Oskar och jag, det har vi redan bestämt. Vi ska cykla och sjunga björnen sover och lille katt. Förhoppningsvis kommer solen att spegla sig i våra ansikten och värma våra vinterbleka armar och kanske skänka dem lite skär rodnad. Vart vi ska? Det vet jag inte vi får se vart ödet leder oss men vi ska cykla fort, så fort att jävligheternas jävlighet inte hänger med allt han ser är ryggen på en barnstol som försvinner i fjärran med två förväntans- och förhoppningsfulla tokar, de undrar vad för magiskt som kommer hända idag!

 

Puss och kram

.